Imam Ridha (fvmh) viktiga berättelse i Neyshabur

Imam Ali ibn Musa Ridha (frid vare med honom) är shiamuslimernas åttonde Imam, som tillhör Guds Sändebuds (fvmh & hf) rena familj och är den åttonde efterträdaren till den Helige Profeten (fvmh & hf).

Den Helige Ledaren fick i ansvar att vara shiamuslimernas Imam och ledare vid 35 års ålder, och han levde samtidigt som de abbasidiska kaliferna, som utsatte Imamen för många svårigheter och bekymmer. Till slut marterades han utav den abbasidiske kalifen Ma’mun vid 55 års ålder. Hans helgedom ligger i staden Mashhad i Iran och räknas tillhöra en av världens största pilgrimsmål.

I denna text kommer vi kortfattat att fokusera på en av de viktiga händelserna under Imam Ridhas (fvmh) liv. Denna händelse handlar om Imamens (fvmh) utvandring från Medina till Merv i Khorasan. Denna utvandring ägde rum i samband med den abbasidiske kalifen Ma’muns befallning och tvång, och det finns många böcker och traditioner om dess detaljer. Men det som är viktigt och som är fyllt av andlighet är hans sätt att utvandra på och de händelser som ägde rum för Imamen (fvmh) på vägen. Var än Imamen stannade på vägen till Merv erhöll den platsens invånare många välsignelser. Bl.a. passerade Imamen staden Neyshabur. Många människor som hade hört nyheten om Imamens ankomst till Neyshabur (eller Neyashapur) kom allesammans för att välkomna den Helige Ledaren. Vid detta ögonblick tog två lärda män, som hade memorerat profetiska traditioner, tillsammans med otaligt många andra grupper bland kunskapssökare och traditions- och kunskapsförmedlare tag i riddjurets betsel och sa:

”Å store ledare, å son till de nobla Imamerna! Vid dina rena fäders och stora förfäders rätt ber vi att du visar ditt glada ansikte och förmedlar en tradition från dina nobla fäder och din nobla förfader, Guds Profet, för oss så att det blir en minnesgåva för oss.”

Imamen beordrade att färdmedlet skulle stanna, och folkets ögon lyste upp av att se Imamens välsignade ansikte. Folket blev väldigt glada av att få se den Helige Ledarens magnificens, på sådant vis att vissa började gråta utav extrem förtjusning, och de som var nära honom pussade Imamens färdmedel.  Ett ofantligt buller ekade över staden på sådant vis att stadens stormän med hög röst sa åt folket att vara tysta så att de kunde få höra en tradition från den Helige Ledaren. Efter en stund blev folket tysta och Imamen dikterade då nedanstående tradition, ord för ord, från hans ärade far, från hans rena förfäder, återberättat från Guds Sändebud, återberättat från Gabriel från den Prisade och Upphöjde Sanningen, Gud:

”Meningen: ”Det finns ingen gud utom Gud”, är Mitt fort. Alla som säger det har gått in i Mitt fort, och den som går in i Mitt fort kommer att vara säker från Min bestraffning.” Sedan sa Imamen: ”Men detta har villkor, och jag själv är ett utav dessa villkor.”

Denna tradition talar om att bland villkoren för erkännandet med meningen: ”Det finns ingen gud utom Gud”, som är monoteismens grundläggande fundament i religionen, är att bekänna Imamens ledarskap och att lyda och acceptera Imamens uttalanden och handlingar eftersom han utsetts av Gud, den Upphöjde. I själv verket anser Imamen att monoteismen är villkoret för att räddas från Guds bestraffning, och att monoteismens villkor är att acceptera förmyndarskapet och ledarskapet.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *