Imamens karaktär och moral

Imamens moraliska egenskaper samt hans gudsfruktan och måttfullhet hänförde även hans fiender. Bland människor uppvisade han extrem ödmjukhet samt vänlighet och sågs alltid vara bland människor.

En av Imamens följeslagare sa:

”Jag såg aldrig att Imam Ridha var ovänlig eller avbröt någon när han talade med personen. Om han kunde hjälpa en person avvisade han aldrig den personen och han sträckte inte ut sina ben framför en annan person. Jag såg aldrig att han talade illa med någon av sina tjänare och hans skratt var aldrig högt, utan enbart ett leende. När maten serverades sa Imamen till alla i hans hus, även dörrvakten och stalledrängen, att sätta sig ned och äta med de resterande familjemedlemmarna. Han spenderade kvällarna med att sova lite, och många kvällar spenderades i dyrkan. Han fastade även väldigt mycket och han lämnade inte de tre dagar han fastade varje månad. Han spenderade sin tid och sina pengar med att göra bra saker, och det utan att någon visste om det. Även många av hans kvällar spenderade han med att hjälpa fattiga utan att någon visste om det.”[1]

 

En annan av hans följeslagare sa:

”Mattan Imamen sov på under somrarna var gjord av halm och under vintrarna av ull. Kläderna han bar hemma var sträva och enkla, men när han medverkade i allmänna sammanhang bar han vackra och prydliga kläder.”[2]

 

En kväll när Imamen hade en gäst hemma började lampan att flimra. När gästen sträckte fram handen för att rätta till lampan sa Imamen till honom: ”Vi är de som inte låter våra gäster jobba.”[3] Sedan rättade Imamen själv till lampan.

 

En dag sa en man till Imamen: ”Vid Gud, jag har inte sett en enda man på jorden som har förfäder så bra och nobla som du.” Imamen svarade: ”Deras gudfrukthet gav dem deras nobelhet, och deras hängivenhet till Gud gav dem deras storhet.”[4]

En man från staden Balkh återberättade:

”Jag var med Imamen på hans resa till Khorasan. En dag serverades maten och Imamen kallade på alla sina tjänare, även de mörkhyade så att de skulle kunna äta tillsammans med Imamen. Jag sa till Imamen: ”Må jag offras för dig Imam, men det är bättre om dessa äter enskilt.” Imamen svarade: ”Tyst med dig. Vi alla tillber en Gud, vi har alla en fader och en moder och alla får sin belöning enligt de handlingar de utför.””[5]

En av Imamens assistenter, Yasir, sa:

”Imam Ridha (fvmh) nämnde för oss: ”Ställ er inte upp om jag [någon gång] står ovanför er (och behöver er för något jobb) samtidigt som ni är upptagna med att äta mat förrän ni är färdiga med er mat.” På grund av detta uppstod det flertalet fall där Imamen ropade på oss och då man brukade svara: ”De är upptagna med att äta mat.” Då sa den noble [Imamen]: ”Låt dem bli klara med maten.”[6]

En gång var det en man från en annan stad som kom och hälsade på Imamen och sa:

”Jag är bland de som är vän med dig och dina förfäder. Jag har återvänt från pilgrimsfärden hajj, och jag har förbrukat mina pengar för färden tillbaka till mitt hem. Jag är inte fattig utan behöver enbart pengar till min färd tillbaka. Om ni kan ge mig pengar så att jag kan återvända hem så kommer jag ge den exakta summan ni gett mig till välgörenhet.” Imamen stod upp och gick till ett annat rum, och bakom dörren med en hand utåt sade han: ”Ta de här 200 dinarerna, och använd dem för din färd tillbaka. Du behöver inte ge dem till välgörenhet å mina vägnar.” Mannen tog pengarna och gick därifrån. Imamen tillfrågades: ”Varför gjorde ni så att han inte skulle se er när ni gav honom pengarna?”, varpå Imamen svarade: ”Så att jag inte skulle se skamsenheten i att han behövde pengar i hans ögon.”[7]

Våra felfria och heliga Imamer uppfostrade sina följare så att de skulle handla efter deras beteende, inte enbart efter deras ord och tankar.

En följeslagare till Imamen sa:

”En gång följde jag med Imamen till hans hus där Imamens assistenter var upptagna med byggnadsarbete. Imamen såg en man bland dem som han inte kände igen och frågade sina arbetare vem det var. De svarade att det var en man som hade kommit för att hjälpa dem och att han skulle få ersättning för det. Imamen frågade: ”Har ni bestämt hans ersättning?”, varpå de svarade: ”Nej, vad vi än ger honom accepterar han.” Imamen blev arg och sa till mig: ”Jag har flertalet gånger sagt till dem att inte hämta någon om de inte innan har bestämt hans ersättning. Om någon som arbetar utan att ha bestämd ersättning ges tre gånger så mycket som han skulle få tvivlar han fortfarande på beloppet (att det är för lite). Men om du bestämmer beloppet sedan innan och ger honom det som bestämts kommer han att bli nöjd att du gett honom pengar efter överenskommelsen. Om du sedan väljer att ge honom mer än det bestämda beloppet, hur lite det än må vara, kommer han veta att du gett honom mer och kommer då att vara dig tacksam.””[8]

En av Imamens tjänare sa:

”En dag åt en av Imamens assistenter en frukt. Han åt inte hela frukten och slängde den återstående biten. Imamen sa till dem: ”Prisad vare Gud! Om ni inte vill äta den delen som ni slängt, ge den då till någon som är behövande.””

[1] I’lam al-Wara, s. 314.

[2] Ibid, s. 315.

[3] Usul-e Kafi, vol. 6, s. 383.

[4] ’Uyun Akhbar al-Ridha, vol. 2, s. 174.

[5] Usul-e Kafi, vol. 8, s. 230.

[6] Ibid, vol. 6, s. 298.

[7] Manaqib, vol. 4, s. 360.

[8] Usul-e Kafi, vol. 5, s. 288.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *