Delar ur Imam Ridha (fvmh) barmhärtighet

Imam Ridha (fvmh) föddes p.g.a. Profetens välsignelser och godhet. Bland sunnitiska återberättelser har det skrivits:

”När Hamidah, Imam Kazims moder, köpte en slavinna vid namn Najmah såg hon  Profeten i sin dröm. Han sa till henne: ”Ge denna slavinna till din son (Imam Kazim). Från denna slavinna kommer en son att födas som är en av de bästa på jorden.” Hamidah gjorde som Profeten hade sagt och Imamen valde att ändra hennes namn, Najmah (Stjärna), till Tahirah (den Rena).”[1]

Mirakel under graviditeten

Imam Ridhas moder sa: ”Under graviditeten upplevde jag den inte som svår, och när jag brukade sova hörde jag prisande och välsignande av Gud.”[2]

 

Imamens åkallelser under hans barndom

Hans moder fortsatte att säga: ”När han föddes la han sina händer mot marken samt riktade sitt huvud mot himlen, medan hans läppar rörde på sig. Han höll på att läsa åkallan. Då kom hans fader och sa till mig:

”Guds, den Allsmäktige och Glorifierade, välsignelser över dig!”

Imam Ridha gavs till Imam Kazim, som läste böneutropet i hans högra öra och iqamah i hans vänstra. Sedan gav han honom vatten från [floden] Eufrat.”[3]

Harun kommer inte att lyckas

Safwan ibn Yahya[4] sa: ”Efter Imam Kazims martyrskap och början på Imam Ridhas ledarskap var jag rädd för Haruns konspirationsförsök gentemot Imam Ridha, och det var även något jag yttrade till Imamen. Han sa: ”Harun kommer att försöka göra sitt jobb, men kommer inte att lyckas.””

Safwan fortsatte att rapportera genom pålitliga personer att Yahya ibn Khalid Barmaki (Haruns visir) sa följande till Harun al-Rashid:

”Ali ibn Musa påstår sig vara Imam.” Med detta sagt hade han som avsikt att hetsa upp Harun.

Harun svarade tillbaka: ”Det som vi gjorde mot hans far är nog. Vi ska väl inte döda hela deras ätt?!”[5]

Min och Haruns begravningsplats är densamma

Musa ibn ’Imran sa: ”En dag såg jag Ali ibn Musa al-Ridha i Medinas moské när Harun höll på att föreläsa. Imamen sa till mig: ”Du kommer att se att jag och Harun kommer att begravas på en och samma plats.”[6] Även i staden Mecka sade Imamen liknande ting.”

Hamza ibn Ja’far Arjani sa:

”En dag såg jag att Harun al-Rashid gick ut från en dörr från Medinas moské, samtidigt som Imamen gick ut från den andra. Efter det pekade Imamen på Harun och sade:

”Just nu är vi långt från varandra, men vi kommer att mötas inom kort. Å landet Tus! Du kommer att begrava mig och honom på en och samma plats.”[7]

Ma’mun dödar Amin

Hussein ibn Yasir sa:

”En dag sade Ali ibn Musa al-Ridha till mig:

”Abdullah (Ma’mun) kommer att döda sin broder Muhammed (Amin).” Jag frågade Imamen: ”Kommer Abdullah ibn Harun att döda Muhammed ibn Harun?”

Imamen sa: ”Abdullah Ma’mun kommer att döda Amin.”

Precis som Imamen hade förutsett skedde det.”[8]

Ja’far blir rik

Hussein ibn Musa sa: ”Vi var en grupp från Hashims stam som satt med Imamen när Ja’far ibn Umar ’Alawi gick förbi oss. Eftersom han var fattig gjorde vissa av oss narr av honom.

Imamen sade då: ”Ni kommer att se att inom kort kommer hans liv att ändras. Hans ägodelar kommer att öka, såsom hans tjänare, och hans yttre kommer att bli vackrare.””

Musa ibn Hussein sa:

”Efter en månad ändrades Medinas guvernör och Ja’far ibn Umar ’Alawi valdes som guvernör. Hans ställning och status ändrades, och precis som Imamen hade sagt ändrades hans tillstånd till det bättre. Efter det började vi respektera och be för Ja’far.”[9]

Förbered dig själv inför döden!

Hakim Neyshaburi återberättade själv från Sa’id ibn Sa’d att Imamen en dag sa till en man:

”Å Guds tjänare! Testamentera det du vill och förbered dig inför det du inte kan [springa] ifrån (döden).”

Återberättaren sa: ”Mannen dog tre dagar efter detta.”[10]

Abu Habils dröm

Hakim Neyshaburi återberättade själv från Abu Habil:

”En dag såg jag Guds Sändebud i min dröm, på den plats där pilgrimer oftast slår läger och vilar, och jag hälsade på honom. Bredvid honom fanns en tallrik med dadlar från Medina, dadlar som kallas för Sayhani. Han gav mig 18 dadlar, som jag åt. Jag tyckte om smaken och önskade äta mer. Efter 20 dagar kom Ali ibn Musa al-Ridha från Medina till Mecka och folket kom för att möta honom. Jag likaså gick för att möta honom och såg att han satt exakt på den plats som Profeten suttit på i min dröm, och han hade även en tallrik full med dadlar från Medina, de dadlar som Profeten haft i min dröm.

Jag hälsade på Imamen och han kallade mig till honom och gav mig en handfull dadlar, precis lika många som Profeten hade gett mig. Jag bad honom att ge mig fler dadlar. Imamen svarade: ”Om Profeten hade gett dig fler hade jag också gjort det.””[11]

Styrets fall i Mecka

En dag sa en resenär:

”Jag och Imamen var tillsammans i staden Mani. Plötsligt steg Yahya ibn Khalid Makki in till samlingen, samtidigt som hans ansikte var täckt och fullt med sand och damm. Imamen vände sig om mot mig och sa: ”Dessa är stackare som inte vet vad som kommer att hända dem i år.””

Och precis som Imamen hade förutsett föll Meckas styre samma år. Sedan sade Imamen: ”Och det mer konstiga är att jag och Harun är som dessa två fingrar (Imamen tog upp sitt pek- och långfinger).” Jag förstod inte vad Imamen pratade om förrän efter hans bortgång då han begravdes bredvid Harun.”[12]

Mitt tänkta ledarskap är inte varaktigt

Madini sa: ”När Imamen satt i samlingen med sina speciella kläder, för att acceptera sitt tänkta ledarskap efter Ma’mun, satt han och lyssnade på deras tal. Hans blick föll på en av sina kompanjoner och han såg att en av dem var väldigt glad över detta tänkta ledarskap. Imamen kallade honom till sig själv och viskade i hans öra: ”Fäst inte ditt hjärta vid detta koncept om att vara en tänkt efterträdare, och var inte glad över detta eftersom detta är något som inte är varaktigt.”[13]

Konspiratörerna blir förödmjukade

När Ma’mun utsedde Imam Ridha som sin tänkta efterträdare och kalif var de i Ma’muns omgivning inte nöjda med beslutet. De var rädda att abbasiderna skulle förlora kalifatet och att fatimiderna skulle få makten. På grund av det hyste de agg gentemot Imamen och avskydde honom, och de väntade på ett bra tillfälle då de kunde uttrycka dessa känslor.

Därför bestämde de att varje gång Imam Ridha skulle träffa kalifen och då assistenterna drar undan gardinerna för att Imamen ska träda in

skulle ingen hälsa på Imamen, inte visa respekt till honom och inte dra undan gardinerna.

Efter att de tog detta beslut steg Imamen in i rummet som vanligt, men plötsligt gick de emot sina beslut och drog undan gardinerna för honom. De började skylla på varandra, varför de hade dragit undan gardinerna för Imamen, men de tog beslutet att göra detsamma dagen efter. Dagen efter kom Imamen och hälsade på männen, men de drog inte undan gardinerna. Vid det ögonblicket kom en stark vind som drog undan gardinerna och när Imamen skulle gå ut hände detsamma. Då förstod de att Imamen har en speciell plats hos Gud och därefter bestämde de sig för att tjäna Imamen.[14]

Händelsen där djuret tämjdes framför Imamen

Historien gällande Lögnerskan Zainab är en historia som rapporterats bland såväl shiiter som sunniter. Det är en historia som bevisar det gudomliga ledarskapets höga ställning. Om denna händelse finns det flertalet och olika återberättelser, dock inget som påverkar dess äkthet. Det som diskuterats gällande denna händelse är huruvida den utspelade sig under Imam Ridhas tid eller under Imam Hadis (fvmd) tid.

I staden Khorasan fanns det en kvinna som hette Zainab, som påstod att hon var en av Alis (fvmh) ättlingar och av Fatima Zahras heliga släkt, och denna nyhet nådde Imamen. Imamen kallade på kvinnan samtidigt som han förnekade att hon var från Profetens ätt. Kvinnan gjorde narr av Imamen och sa oförskämt till honom: ”Du som tvekar på min härstamning, jag tvekar likaså på din!”

Under den perioden hade tidens sultan en plats med vilda djur, för att ställa människor inför rätta. Imamen kallade kvinnan till sultanen och sa:

”Den här kvinnan är en lögnerska, som uttalar lögner om Ali och Fatima samtidigt som hon inte är från deras ätt. Om hon talar sanning, om hon verkligen är från Alis och Fatimas ätt, är hennes kött otillåtet för dessa vilda djur (de kan inte äta hennes kött). Så ställ henne inför dessa djur. Om hon talar sanning kommer dessa djur inte att närma sig henne, men om hon ljuger kommer de att äta upp henne.”

När kvinnan hörde detta sa hon till Imamen: ”Ställ dig inför dessa djur om du talar sanning!”

Utan att säga något gick Imamen in i djurhålan samtidigt som sultanen och människor stod tittandes. När Imamen steg in i hålan tämjdes djuren inför honom och la sina tassar på marken som ett tecken på lydnad för Imamen, samtidigt som de smekte Imamens ansikte och händer. Imamen steg ut ur grottan och sultanen gav order om att kvinnan skulle föras in, vilket kvinnan inte accepterade. Sultanen gav då order om att kvinnan skulle föras in i grottan som mat för djuren. Efteråt blev kvinnan känd som Lögnerskan Zainab.[15]

Mas’udi anser att denna händelse inträffade för Imam Hadi.[16] Denna händelse är en känd rapport för shiamuslimer enligt Ahl al-Sunnah.[17] Stora sunnitiska lärda såsom Ibn Hajar Haythami har även rapporterat denna händelse från vissa lärda inom Ahl al-Sunnah[18], och Abu Ali Umar ibn Yahya ’Alawi har även rapporterat att denna händelse är autentisk.[19]

Dock har det under vissa tillfällen sagts att denna händelse har inträffat två gånger; under Imam Ridhas tid samt under Imam Hadis tid.

[1] Rawdhat al-Ahbab, ‘Ata’ullah ibn Fadhlullah Shirazi, s. 43, Istanbul, Turkiet; Miftah al-najah fi Manaqib Al al-‘Aba, Muhammed Khan ibn Rostam Badakhshi, Makhtut, s. 176, återberättat från Ihqah al-Haqq, vol. 12, s. 364; Tarikh al-Islam wa al-Rijal, Sheikh ‘Uthman Siraj al-Din Hanafi, s. 369, Makhtut, återberättat från Ihqaq al-Haqq, vol. 12, s. 348.

[2] Rawdhat al-Ihbab, vol. 4, s. 43; Miftah al-Ma’arif, Mawlawi ‘Abd al-Fattah Hanafi Hindi, Makhtut, s. 79, återberättat från Ihqaq al-Haqq, vol. 12, s. 553.

[3] Ihqaq al-Haqq, Shahayid Qadhi Nurullah Shoushtari, vol. 12, s. 343, återberättat från Muhammed Khaja Parsi Bukhari, Fasl al-Khitab.

[4] Han var en kompanjon till Imam Kazim, Imam Ridha och Imam Jawad (fvmh) och en trovärdig traditionsåterberättare.

[5] Al-Fusul al-Muhimmah, 245; Nur al-Absar, Dar al-Kutub al-‘Ilmiyyah, Beirut, Libanon, första uppl., 1418 AH, s. 243; Jami’ al-Karamat al-Awliya’, vol. 2, s. 311; Al-Ithaf Bihubb al-Ashraf, s. 314.

[6] Al-Fusul al-Muhimmah, 246; Nur al-Absar, s. 244; Jami’ al-Karamat al-Awliya’, vol. 2, s. 312.

[7] Nur al-Absar, s. 244; Jami’ al-Karamat al-Awliya’, vol. 2, s. 313; Al-Ithaf Bihubb al-Ashraf, s. 315-316.

[8] Al-Fusul al-Muhimmah, 247; Nur al-Absar, s. 243; Al-Ithaf Bihubb al-Ashraf, s. 319.

[9] Nur al-Absar, s. 243; Miftah al-Najah, s. 76; Akhbar al-Dawl wa Athar al-Awwal, s. 114; Al-Ithaf Bihubb al-Ashraf, s. 318.

[10] Al-Sawa’iq al-Muhriqah, Ibn Hajar Haythami, Dar al-Fikr, Beirut, Libanon, s. 122; Al-Fusul al-Muhimmah, s. 247; Nur al-Absar, s. 243; Akhbar al-Dawl wa Athar al-Awwal, s. 114; Jami’ Karamat al-Awliya’,  vol. 2, s. 311; Natij al-Afkar al-Qudsiyyah, Seyyed Mustafa ibn Muhammed al-‘Arus Misri, Damaskus, Syrien, utan årtal, vol. 1, s. 80; Al-Ithaf, Bihubb al-Ashraf, s. 318; Al-Anwar al-Qudsiyyah, s. 39.

[11] Al-Sawa’iq al-Muhriqah, s. 122; Al-Fusul al-Muhimmah, s. 246; Nur al-Absar, s. 243; Akhbar al-Dawl wa Athar al-Awwal, s. 114; Jami’ Karamat al-Awliya’, vol. 2, s. 311; Natij al-Afkar al-Qudsiyyah, vol. 1, s. 80; Al-Ithaf, Bihubb al-Ashraf, s. 316; Wasilat al-Mal, Ibn Kathir Hadhrami, Maktabat al-Zahiriyyah, Damaskus, Syrien, utan årtal, s. 212; Wasilat al-najah, Muhammed Mubin Hindi, Al-Kunhu, Indien, utan årtal.

[12] Al-Fusul al-Muhimmah, 245; Nur al-Absar, s. 243; Jami’ Karamat al-Awliya’, vol. 2, s. 312; Al-Ithaf Bihubb al-Ashraf, s. 314.

[13] Al-Fusul al-Muhimmah, 246; Miftah al-Najah, s. 178.

[14] Al-Fusul al-Muhimmah, s. 244-245; Nur al-Absar, s. 244; Akhbar al-Dawl wa Athar al-Awwal, s. 114; Jami’ Karamat al-Awliya’, vol. 2, s. 312; Al-Ithaf, Bihubb al-Ashraf, s. 313; Matalib al-Su’al, s. 297.

[15] Al-Faraj Ba’d al-Shiddah, al-Qadhi Abu Ali Al-Tanukhi, Dar al-Saba’i al-Muhammadi, Kairo, Egypten, första uppl., 1375 AH, vol. 4, 172-173; Matalib al-Su’al, s. 297.

[16] Muruj al-Dhahab, Ali ibn Hussein Mas’udi, Dar al-Kutub al-‘Ilmiyyah, Beirut, Libanon, första uppl., vol. 4, s. 86.

[17] Al-Faraj Ba’d al-Shiddah, vol. 4, s. 172.

[18] Al-Sawa’iq al-Muhriqah, s. 205.

[19] Al-Faraj Ba’d al-Shiddah, vol. 4, s. 173.

Imam Ridhas (fvmh) dygder utifrån sunnitiska återberättelser

Det som ni finner nedan är stycken från stora lärda inom Ahl al-Sunnah, som har talat om Imam Ridha. Dessa finns att hitta i autentiska böcker och dessa hadither visar Ahl al-Sunnahs vy gällande generositet, förbön, medling och att besöka gravar med mera.

De tecken på barmhärtighet som inträffade före och efter Imamens födelse och som visade sig i staden Medina till Merv (i dagens Iran), är tecken på Imamens storhet.  Och det som ni kommer att läsa nedan är intressanta och överraskande stycken från stora lärda inom Ahl al-Sunnah om Imam Ridha. Dessa finns att hitta i deras autentiska böcker och påvisar att sunnimuslimer inte har så olik syn gällande exempelvis värdighet, förbön, medling och att besöka gravar som shiamuslimer har.

Vi kommer nedan att framföra vissa stycken där lärda inom Ahl al-Sunnah erkänner Imamens ledarställning, samt hans andliga status.

  1. Majd al-Din ibn Athir Jazari (år 1210 e.Kr.)

”Abu al-Hassan Ali ibn Musa, känd som Ridha, har den ställning som hans fader Musa ibn Ja’far har. Han var shiiternas ledare, och den storhet han besitter kan inte värderas. Gud sänder Sin barmhärtighet över honom och är tillfredsställd med honom.”[1]

  1. Muhammad ibn Talha Shafi’i (år 1254):

”Det har talats om De troendes ledare Ali (fvmh) och Imam Zayn al-Abidin Ali (fvmh), och är Ali Ridha (fvmh) den tredje av dem. Den som reflekterar över hans personlighet inser att han är De troendes ledares och Zayn al-Abidins efterträdare, och att han är den tredje Ali. På grund av hans tro, ställning och kompanjoner valde Ma’mun att ge honom styret och utse honom som hans tänkta efterträdare.”[2]

  1. Abdallah ibn As’ad Yafi’i Shafi’i (år 1367):

”Abu al-Hassan Ali ibn Musa al-Kazim, är den store och värdefulle Imamen. Han är en av de tolv shiitiska Imamerna och under hans inblick är grunden till religionen. Han har en stor och värdig ställning.”[3]

  1. Ibn Sabbah Maliki (år 1451) återberättar från vissa lärda:

”Ali ibn Musa al-Ridha erhåller den högsta graden av generositet och storhet, och hans karaktär och moral som han har ärvt av sina förfäder är bland de bästa.”[4]

  1. Abdallah ibn Muhammad ’Amir Shabrawi Shafi’i (år 1763):

”Åttonde Imamen Ali ibn Musa al-Ridha har värdiga dygder och egenskaper likt tidigare profeter samt Profeten Muhammeds generositet, och dessa är ovärderliga.”[5]

  1. Yusuf ibn Ismail Nabhani (år 1932):

”Ali ibn Musa var från de stora Imamerna och ett ljus till folket från Ahl al-Bayt[6]. Han hade stor kunskap och var väldigt generös, samtidigt som han var en gnostiker. Han erhåller en stor position och hans namn är välsignat och påvisar hans generositet.”[7]

  1. Sheikh Yasin ibn Ibrahim Sanhuti Shafi’i:

Imam Ali ibn Musa al-Ridha (må Gud vara nöjd med honom) är från en stor man, och härstammar från den bästa familjen. Genom att skapa honom, påvisade Gud Sin styrka, och det finns ingen person som [fullständigt] kan förstå Ali ibn Musa. Han har en stor status, och är en ytterst värdig och generös man.”[8]

  1. Abu al-Fawz Muhammad ibn Amin Baghdadi Suwaidi:

”Han föddes i staden Medina och han var känd för sina dygder, till den grad att ingen penna eller bläck kan användas för att [fullständigt] beskriva det.”[9]

  1. Abbas ibn Ali ibn Nur al-Din Makki:

”Ali ibn Musas storhet hade ingen gräns och limitation.”[10]

[1] Tutamma Jami’ al-Usul, Ibn Athir Jazari, Maktaba al-Najariya, Mecka, Saudiarabien, andra upplagan, vol. 2, s. 1403, 715 AH.

[2] Matalib al-Su’al, Muhammed ibn Talhah Shafi’i, Muassisat al-Balagh, Beirut, Libanon, första upplagan, s. 295, 1419 AH.

[3] Mirat al-Jinan, Yafi’i, Dar al-Kutub, Al-‘Ilmiya, Beirut Libanon, första upplagan, vol. 2, s. 10, 1417 AH.

[4] Al-Fusul al-Muhimmah, Ibn Sabbagh Maliki, A’lama, Tehran, Iran, s. 263.

[5] Al-Ithaf Bihubb al-Ashraf, Shabrawi Shafi’i, Dar al-Kitab Qom, Iran, första uppl., 1423 AH.

[6] Profeten Muhammeds (fvmh & hf) familj.

[7] Jami’ al-Karamat al-Awliya’, Nabhani, s. 311, Dar al-Fikr, Beirut, Libanon, första uppl., s. 312 och 1414, 313 AH.

[8] Al-Anwar al-Qudsiyyah, Sanhuti Shafi’i, s. 39, Intisharat al-Sa’adi, Egypten.

[9] Saba’ik al-Dhahab fi Mu’arrifi Qaba’il al-‘Arab, Abu al-Fawz Suwaydi, Al-Maktabah, Beirut, Libanon, andra uppl., s. 334.

[10] Nazhat al-Jalis, Abbas ibn Nur al-Din Makki, Kairo, Egypten, vol. 2, s. 105.

Inblick i Imamens kunskap

Den tid som Imamen levde på var känd som eran då kunskap och kultur flödade på olika platser. Under denna era bidrog blomstrandet av kunskap till att avvikande tankar och åsikter uppkom, speciellt inom de traditionella islamiska lärorna, och dessa tankar var långt ifrån islams sanna lära. Imamen förstod att dessa tankar och idéer var farliga, så han valde att agera gentemot dem, och nedan kommer vi att få läsa om några av dessa aspekter.

Blomstrandet av kunskap

Under de dagar som Imamen levde fanns det vissa vetenskapsmässiga, samhällsvetenskapliga och politiska frågor som diskuterades flitigt. Imamen var från ett politiskt perspektiv väldigt begränsad, och revolterna i samhället ägde rum flitigt  gentemot abbasidkalifatets styre. På grund av de tankar och åsikter som fanns i samhället var det en kritisk period.

Olika faktorer i samhället på Imamen tid bidrog till blomstrandet av kunskap. Exempelvis fanns vissa kritiska tankesätt och islams spridning till olika länder, samt vissa religiösa grupper som p.g.a. sina olika tankar valde att ställa sina frågor till Imamen.

Det islamiska samhället var även stort och bestod av många länder, och emigrationen från andra länder var även fritt vilket bidrog till oliktänkande. För att få svar på sina frågor om dessa tankar brukade människorna ofta referera till Imamerna och de fick då svar på sina frågor. Den enda personen som efter Profeten svarade på flest frågor, var ingen annan än De troendes ledare, Imam Ali (fvmh).

Under abbasidkalifatets styre flödade teologiska och filosofiska debatter, och många fokuserade på rationalism. Gruppen Mu’tazilah blev stor i samhället och fungerade som ett stöd för den tidens kalif. Denna grupp hade ett stort inflytande på människorna under Imamens tid, således valde Imamen att stärka shiiternas kunskap och tänkande under denna period.

Abd al-Salam al-Salt al-Hirawi[1] har återberättat att Ma’mun en dag fick reda på att Imam Ridha (fvmh) höll teologiska sammankomster och attraherade människor med sina yttranden. Ma’mun beordrade Muhammed Ibn Umar al-Waqidi[2] att försöka göra något så att folk inte skulle besöka dessa sammankomster. Detta var något som Imamen inte tyckte om.

En av de viktigaste frågorna under den tiden var frågan om rationalism och dess plats inom religionen. Det var en fråga som hade debatterats i åratal och som bidrog till meningsskillnader mellan de olika lärda samtidigt som det bidrog till att olika grupper i den islamiska världen uppstod. Under Imamens tid uppstod även tvister mellan mu’taziliterna[3], ashariterna[4] och andra grupper. Visdomens hus (Bayt al-Hikmah) grundades även på den tiden, och p.g.a. översättningen som pågick under den tiden från grekiska verk, uppstod vissa frågor och tankar, speciellt filosofiska och rationella tankar, något som gjorde att de islamiska lärda fann det svårt att hitta svar på vissa av de frågorna.

Ma’muns tid var den tid då flest teologiska debatter och tvister ägde rum. Efter Ma’muns tid ägde dessa debatter rum under 1300-1400-talet e.Kr. bland lärda.

Gruppen Mu’tazilah hade vetenskapliga och intellektuella effekter på den islamiska världen. Dock ledde vissa av deras tankar till extremism, vilket fick dåliga konsekvenser för dåtidens rådande tankar i samhället. Men i stora drag hade de bra effekter, speciellt gentemot den tidens strikta version av salafism som också rådde och dåtidens lärda hade de bästa svaren att ge salafiterna. I själva verket var det dessa tankesätt som var det bästa sättet för människorna att få svar på sina frågor. Dock var det Imamerna som var starkt emot dåtidens salafitiska och vilseledande tankar, och de agerade både med handling och även kunskap emot dem. Imam Ridha skyddade islams sanna tankar och dess värderingar och den Heliga Profetens tankar genom att använda sin tids rätta verktyg samt genom de rådande omständigheterna.

Olika teologiska grupper (t.ex. gruppen Mu’tazilah) hade ett starkt fäste och sin blomstrande period men var fyllda av många vilseledande tankar, tankar som sades var islamiska. Det var därför som Imam Ridha valde att visa den rätta bilden av islam, och det gjorde han genom flertalet sätt:

  1. a) Vetenskapligt:

1 – Genom att svara på människors vetenskapliga och teologiska tvivel och frågor inom olika ämnen.

2 – Genom att organisera vetenskapliga och pedagogiska tillställningar för studenter  och andra valda personer som hade beskyddat och publicerat tidigare arv från de felfria (fvmd).

3 – Genom att delta i vetenskapliga och teologiska debatter tillsammans med andra religiösa ledare.

  1. b) Praktiskt:

1 – Genom att försvara det gudomliga ledarskapet från gruppen waqifiyyah (som inte tror på Imam Ridhas ledarskap utan tror att Imam Kazim fortfarande lever).

2 – Genom att hålla en stark teologisk ställning gentemot Ma’mun.

3 – Genom att etablera och hålla god kontakt med människorna i samhället.

Avsikten med denna artikel var att belysa Imamens roll i främjandet av vissa teologiska tankar i samhället. Nedan kan ni läsa om andra stycken gällande denna roll av Imamen.

[1] En kompanjon till Imam Ridha (fvmh).

[2] En domare som jobbade för Ma’mun.

[3] De följer en teologi som betonar förnuftet. Skolan uppstod efter en oenighet mellan Hasan av Basra och Wasil ibn ʿAta’ gällande ifall en troende fortfarande är en troende om den begår en allvarlig synd, då Wasil ansåg att den personen varken är en troende eller en icke-troende.

[4] Följare till Abu al-Hasan al-Ashari, som grundade den asharitiska skolan och som tidigare var en mu’tazilit. I kontrast till mu’taziliterna ansåg han att uppenbarelsen är primär och att logik är sekundär och ett redskap. Han var en determinist och betonade Guds makt gentemot människans handlingar.

Glimtar ur Imam Ridhas kunskap

– ”Varje människas intellekt är dess vän, och varje människas okunnighet och dumhet är dess fiende.”

– ”Vänlighet och vänskap utgör hälften av en människas intellekt.”

– ”Kunskap och lärdom är den skatt vars nyckel är att fråga. Så fråga! Må Gud vara en barmhärtig, eftersom det finns fyra personer belönas:

  • Den som frågar
  • Den som lär ut
  • Den som lyssnar
  • Den som svarar”

– ”Det finns inget som ögat ser där det inte finns råd.”

– ”Renlighet och god hygien är från Profetens moral (akhlaq).”

Imamens karaktär och moral

Imamens moraliska egenskaper samt hans gudsfruktan och måttfullhet hänförde även hans fiender. Bland människor uppvisade han extrem ödmjukhet samt vänlighet och sågs alltid vara bland människor.

En av Imamens följeslagare sa:

”Jag såg aldrig att Imam Ridha var ovänlig eller avbröt någon när han talade med personen. Om han kunde hjälpa en person avvisade han aldrig den personen och han sträckte inte ut sina ben framför en annan person. Jag såg aldrig att han talade illa med någon av sina tjänare och hans skratt var aldrig högt, utan enbart ett leende. När maten serverades sa Imamen till alla i hans hus, även dörrvakten och stalledrängen, att sätta sig ned och äta med de resterande familjemedlemmarna. Han spenderade kvällarna med att sova lite, och många kvällar spenderades i dyrkan. Han fastade även väldigt mycket och han lämnade inte de tre dagar han fastade varje månad. Han spenderade sin tid och sina pengar med att göra bra saker, och det utan att någon visste om det. Även många av hans kvällar spenderade han med att hjälpa fattiga utan att någon visste om det.”[1]

 

En annan av hans följeslagare sa:

”Mattan Imamen sov på under somrarna var gjord av halm och under vintrarna av ull. Kläderna han bar hemma var sträva och enkla, men när han medverkade i allmänna sammanhang bar han vackra och prydliga kläder.”[2]

 

En kväll när Imamen hade en gäst hemma började lampan att flimra. När gästen sträckte fram handen för att rätta till lampan sa Imamen till honom: ”Vi är de som inte låter våra gäster jobba.”[3] Sedan rättade Imamen själv till lampan.

 

En dag sa en man till Imamen: ”Vid Gud, jag har inte sett en enda man på jorden som har förfäder så bra och nobla som du.” Imamen svarade: ”Deras gudfrukthet gav dem deras nobelhet, och deras hängivenhet till Gud gav dem deras storhet.”[4]

En man från staden Balkh återberättade:

”Jag var med Imamen på hans resa till Khorasan. En dag serverades maten och Imamen kallade på alla sina tjänare, även de mörkhyade så att de skulle kunna äta tillsammans med Imamen. Jag sa till Imamen: ”Må jag offras för dig Imam, men det är bättre om dessa äter enskilt.” Imamen svarade: ”Tyst med dig. Vi alla tillber en Gud, vi har alla en fader och en moder och alla får sin belöning enligt de handlingar de utför.””[5]

En av Imamens assistenter, Yasir, sa:

“Imam Ridha (fvmh) nämnde för oss: “Ställ er inte upp om jag [någon gång] står ovanför er (och behöver er för något jobb) samtidigt som ni är upptagna med att äta mat förrän ni är färdiga med er mat.” På grund av detta uppstod det flertalet fall där Imamen ropade på oss och då man brukade svara: “De är upptagna med att äta mat.” Då sa den noble [Imamen]: “Låt dem bli klara med maten.”[6]

En gång var det en man från en annan stad som kom och hälsade på Imamen och sa:

”Jag är bland de som är vän med dig och dina förfäder. Jag har återvänt från pilgrimsfärden hajj, och jag har förbrukat mina pengar för färden tillbaka till mitt hem. Jag är inte fattig utan behöver enbart pengar till min färd tillbaka. Om ni kan ge mig pengar så att jag kan återvända hem så kommer jag ge den exakta summan ni gett mig till välgörenhet.” Imamen stod upp och gick till ett annat rum, och bakom dörren med en hand utåt sade han: ”Ta de här 200 dinarerna, och använd dem för din färd tillbaka. Du behöver inte ge dem till välgörenhet å mina vägnar.” Mannen tog pengarna och gick därifrån. Imamen tillfrågades: ”Varför gjorde ni så att han inte skulle se er när ni gav honom pengarna?”, varpå Imamen svarade: ”Så att jag inte skulle se skamsenheten i att han behövde pengar i hans ögon.”[7]

Våra felfria och heliga Imamer uppfostrade sina följare så att de skulle handla efter deras beteende, inte enbart efter deras ord och tankar.

En följeslagare till Imamen sa:

”En gång följde jag med Imamen till hans hus där Imamens assistenter var upptagna med byggnadsarbete. Imamen såg en man bland dem som han inte kände igen och frågade sina arbetare vem det var. De svarade att det var en man som hade kommit för att hjälpa dem och att han skulle få ersättning för det. Imamen frågade: ”Har ni bestämt hans ersättning?”, varpå de svarade: ”Nej, vad vi än ger honom accepterar han.” Imamen blev arg och sa till mig: ”Jag har flertalet gånger sagt till dem att inte hämta någon om de inte innan har bestämt hans ersättning. Om någon som arbetar utan att ha bestämd ersättning ges tre gånger så mycket som han skulle få tvivlar han fortfarande på beloppet (att det är för lite). Men om du bestämmer beloppet sedan innan och ger honom det som bestämts kommer han att bli nöjd att du gett honom pengar efter överenskommelsen. Om du sedan väljer att ge honom mer än det bestämda beloppet, hur lite det än må vara, kommer han veta att du gett honom mer och kommer då att vara dig tacksam.””[8]

En av Imamens tjänare sa:

”En dag åt en av Imamens assistenter en frukt. Han åt inte hela frukten och slängde den återstående biten. Imamen sa till dem: ”Prisad vare Gud! Om ni inte vill äta den delen som ni slängt, ge den då till någon som är behövande.””

[1] I’lam al-Wara, s. 314.

[2] Ibid, s. 315.

[3] Usul-e Kafi, vol. 6, s. 383.

[4] ‘Uyun Akhbar al-Ridha, vol. 2, s. 174.

[5] Usul-e Kafi, vol. 8, s. 230.

[6] Ibid, vol. 6, s. 298.

[7] Manaqib, vol. 4, s. 360.

[8] Usul-e Kafi, vol. 5, s. 288.

Imamens kunskap

Ma’mun försökte flitigt att minska på folkets kärlek och entusiasm gentemot Imamen, då han såg vilken ställning Imamen hade bland människorna. Ma’mun försökte således att förstöra denna bild människorna hade av Imamen, bland annat genom att anordna debatter mellan Imamen och olika stora lärda från olika delar av världen. Ma’muns mål med detta var att de kanske skulle vinna över Imamen och att det skulle bidra till att människorna skulle tvivla på Imamen och hans kunskap.  En av de frågor som togs upp under debatterna var denna:

För en av dessa debatter sa Ma’mun till al-Fadhl ibn Sahl att bjuda in teologilärare från olika delar av världen så att de kunde debattera med Imamen. Al-Fadhl bjöd in de kristnas ärkebiskop, en stor judisk lärd, mandéernas ledare (som är följaren av profeten Yahya), stora zoroastriska präster och andra stora talare. Ma’mun gav dessa gäster ett bra mottagande och sa till dem:

”Jag skulle vilja att ni debatterar med min kusin, som har kommit från staden Medina (Ma’mun är från Profeten Muhammeds farbrors släkt, och blir således kusin till Imamen).”

Dagen efter anordnades en storslagen tillställning och en budbärare skickades efter Imamen för att bjuda in honom. Imamen accepterade inbjudan och sa till budbäraren:

”Vill du veta när Ma’mun kommer att ångra detta han gör?”

Budbäraren svarade: ”Må jag offras för dig! Jag vill gärna veta.”

Imamen sa: ”När han ser att jag använder mina argument från Bibeln för de kristna, från Toran för judarna och från Davids psalmer (Zabur) för de som tror på det. När jag debatterar på persiska med elddyrkarna, när jag talar latin med grekerna och när jag avvisar deras argument och när de alla accepterat mina argument kommer Ma’mun inse att han hade fel. Han kommer att inse att han inte har möjligheten att utföra det han ville och kommer att bli ångerfull, för det finns ingen makt och styrka utom hos Gud.”

Därefter valde Imamen att närvara på tillställningen, och väl där presenterade Ma’mun Imamen och sa: ”Jag skulle vilja att ni debatterar med honom.” Imamen började sedan debattera med dem från deras egna böcker.

Imamen sa sedan: ”Om det finns någon av er som motsätter sig islam, ställ då era frågor utan att skämmas.” Imran Sayi, som var en av de som hade bjudits in, ställde flertalet frågor och Imamen svarade på alla frågor, med svar som var tillfredsställande för Imran. Efter att ha hört Imamens svar valde han att läsa trosbekännelsen och blev muslim, och tillställningen nådde således sitt slut. Dagen efter frågade Imamen efter Imran Sayi, och efter det blev Imran en känd missionär inom islam.

Raja ibn Dhahaq, som var den som beordrade Imamen att resa från Medina till Marv (nutidens Iran) på order från Ma’mun, sa:

”Det fanns inte en stad som Imamen nådde där muslimerna inte välkomnade honom och ställde religiösa frågor till honom. Han svarade på alla frågorna och återberättade även uttalanden (hadith) från Profeten och Imam Ali (fvmd).

Efter att jag återvänt från denna resa besökte jag Ma’mun, som frågade om hur Imamens uppförande hade varit under resan. Jag svarade med allt jag hade sett under hela resan. Ma’mun sa: ”Å du son till Dhahaq! Han är den bäste, den mest lärde och den mest gudfruktige bland alla män på jorden.””

Tänkt efterträdare

När Imam Ridha nådde Iran välkomnades han stort av Ma’mun. Imamen var i en samling av olika ministrar när Ma’mun sa: ”Alla bör veta att jag inte anser någon vara värdig kalifatet bland Abbas och Alis ättlingar förutom Ali ibn Musa al-Ridha.”  Han vände sig sedan om mot Imamen och sa: ”Jag har bestämt mig för att avsäga mig kalifatet och ge det till dig.” Imamen svarade: ”Om Gud själv har gett dig kalifatet, kan du inte ge det till någon annan, och om kalifatet inte är din rätt har du inga rättigheter att ge över den till någon annan.”

Dock stod Ma’mun på sig och insisterade, men Imamen accepterade inte. När Ma’mun blev uppgiven sa han sedan: ”Acceptera då att bli min tänkta efterträdare, så att du efter mig blir min kalif och efterträdare.” Ma’muns insisterande och Imamens vägran tog två månader. Imamen accepterade inte och sa: ”Jag har hört från min fader att jag kommer att gå bort före dig, och jag kommer att förgiftas av dig. Jorden och himlens änglar kommer att gråta över mig och jag kommer att begravas på en mark som är okänd för mig, bredvid Harun al-Rashid.” Men Ma’mun lyssnade inte på Imamen och insisterade, och gick även så långt att han hemligt i en speciell samling hotade Imamen med döden.

Således sa Imamen: ”Eftersom jag är tvingad till detta accepterar jag. Dock har jag vissa kriterier. Mina kriterier är att jag inte ska avsätta eller ge någon makten, inte ändra några traditionella regler, och ha kontroll över kalifatet långt ifrån.” Ma’mun accepterade dessa kriterier. Därefter höjde Imamen sina händer i luften och sa: ”Å Gud! Du vet att jag motvilligt genomför detta, så håll mig inte ansvarig för denna handling precis som du inte höll dina två profeter Josef och Daniel ansvariga när de accepterade ledarskapet av deras dåtida kungar. Å Gud! Det finns ingen pakt utom Din och det finns inget rätt ledarskap om det inte är Ditt. Så ge mig möjligheten att upprätthålla Din religion och hålla Din Profets tradition levande. Precis som Du är en [gudomlig] ledare barmhärtig och en barmhärtig hjälpare.”