Imam Ridhas (fvmh) biografi

Imam Ali ibn[1] Musa al-Ridha (frid vare med honom) är den åttonde Imamen från Profetens (Guds välsignelser vare med honom och hans familj) heliga och rena ätt och den åttonde efterträdaren till Profeten.

Vid 35 års ålder blev han Imam och således ledare över shiamuslimerna och hans liv sammanföll med abbasidkalifatet[2]. På grund av det var hans liv fyllt av svårigheter, och vid 55 års ålder blev han martyr i händerna på den abbasidiska kalifen Ma’mun. Hans viloplats ligger i staden Mashhad i Iran och är en av de största pilgrimsplatserna i världen.

I denna text, som har skrivits i form av en sammanfattning, har vi valt att skriva om vissa specifika delar ur Imamens liv. För vidare information, vänligen besök hemsidan imamridha.se.

 

Namn, titel och smeknamn

Hans ärade namn är Ali och hans smeknamn är Helige Abu[3] al-Hassan, och den mest berömda titeln är ”Ridha”, vilket betyder tillfredsställd.

Imam Muhammed Taqi (fvmh), den nionde Imamen och son till Imam Ridha, beskriver hur han fick titeln Ridha:

”Gud gav honom titeln Ridha, eftersom Gud i himlen och Profeten och hans heliga ätt på jorden var tillfredsställda med honom och tyckte om honom för det gudomliga ledarskapet. Och på grund av hans sätt att tala och bete sig med människor, var både hans vänner och hans fiender tillfredsställda och nöjda med honom.”

En annan känd titel som tillges Imamen är ”den lärde ur Muhammeds ätt”, som är ett tecken på hans djupa kunskap. De debatter som Imamen hade med sin tids lärda, speciellt lärda från olika religioner, resulterade i att han kom ut vinnandes, och detta är ett litet exempel på hans höga kunskap. Denna förmåga och överlägsenhet Imamen hade över kunskap, är en av anledningarna till hans ledarskap, och genom exempelvis hans debatter förstår man att källan till hans kunskap inte är någonting annat än Gud.

 

Imamens föräldrar

Imamens ärade far är Imam Musa al-Kazim (fvmh) som är shiiternas sjunde Imam som år 799 e.Kr. blev martyr i händerna på den abbasidiske kalifen Harun. Imam Ridhas ärade moder heter Najmah.

 

Imamens födelse

Imam Ridha (fvmh) föddes den 11:e dhi al-qa’dah i staden Medina år 765 e.Kr. Hans moder har rapporterats säga: ”När jag var gravid med Ali ibn Musa kände jag aldrig svårigheten med att vara gravid”.

 

Imamens liv i Medina

Imam Ridha bodde i sin födelsestad Medina[4] innan hans utvandring till Iran. I Medina brukade han vara upptagen med att predika och vägleda folk till islam.

Folket i Medina älskade Imamen innerligt och såg honom som en älskvärd fader. Före Imamens resa till Iran, trots att Imamen hade spenderat mestadels av sitt liv i Medina, hade han många följare runtom den islamiska världen som lyssnade på hans ord och befallningar.

Imamen hade ett flertal konversationer med Ma’mun om systemet gällande att han skulle bli Ma’muns tänkta efterträdare (wali al-’ahd), och Imamen har rapporterats säga:

”Detta tänkta system om efterträdare, har för mig ingen fördel. När jag var i Medina lyssnade folket i väst och öst på mina befallningar, och det fanns ingen som var mer älskad bland Medinas gator än mig.  Folk kom med sina önskemål till mig och det fanns ingen annan än jag som kunde uppfylla deras önskemål, och det fanns ingen annan som var lika älskad bland människor som jag.”[5]

 

Imam Ridhas ledarskap

Imam Ridhas ledarskap hade utropats ett flertal gånger genom hans fader och hans ärade förfader Profeten (fvmh & hf). I synnerhet hade Imam Kazim flertalet gånger förklarat honom som sin efterträdare och ledare efter honom bland folk. Nedan visas några exempel:

En av Imam Musa Kazims (fvmh) kompanjoner säger:

”Vi var 60 personer när Musa ibn Ja’far kom hand i hand med sin son Ali till vår folkmassa.

Han sade: ”Vet ni vem jag är?”

Jag svarade: ”Du är vår ledare och vår store.”

Han sade: ”Nämn mitt namn och min titel.”

Jag svarade: ”Du är Musa ibn Ja’far ibn Muhammed.”

Han sade: ”Vem är då han som är med mig?”

Jag svarade: ”Ali ibn Musa ibn Ja’far.”

Då sade Imamen: ”Ge då er vittnesbörd att han är ställföreträdaren under mitt liv och min efterträdare efter min bortgång.””

En annan känd återberättelse som Jabir återberättar från Profeten nämner att Profeten själv har beskrivit Imamen som den åttonde Imamen och hans efterträdare.

Även Imam Sadiq (fvmh) har vid upprepade tillfällen sagt följande till Imam Kazim:

”Den lärde från Muhammads ätt är från dina söner och han är din efterträdare.”

 

Den politiska situationen

Den åttonde Imamens ledarskap varade i ca 20 år, och dessa år kan delas in i tre delar:

  1. De tio första åren av Imamens ledarskap sammanföll med Haruns kalifat.
  2. De följande fem åren sammanträffade med Amins kalifat.
  3. Imamens fem sista år som Imam sammanträffade med Ma’muns kalifat och den tid då Ma’mun hade som mest makt över det islamiska riket.

En period i Imamens liv sammanföll med Harun al-Rashids regeringstid. Det var under den här tidsperioden som Imam Ridhas fader blev martyr och alaviterna (ättlingar till Imam Ali) gick igenom stora svårigheter. Det var även under den här perioden som Harun planerade att döda Imamen, dock fick han inte möjlighet att utföra sin plan då han själv dog. Efter hans död tog hans son Amin emot kalifatet. På grund av Haruns död blev abbasidkalifatet försvagat och instabilt, och eftersom korruption och instabilitet föll över styret minskades Amins uppmärksamhet mot Imamen. Således var denna period i Imamens liv en lugn period.

Dock varade inte detta en lång period, utan Ma’mun lyckades få Amin dödad och kom således själv till makten. Han slog ned revolterna som ägde rum och lyckades sprida sin makt runtom den islamiska världen. Han gav styret av Irak till en av sina arbetare, medan han själv satt på tronen i Merv (dagens Iran). Han utsåg även Fadhl ibn Sahl[6], en man som var väldigt politiskt insatt, som sin visir och konsult.

Den tiden var alaviterna det största hotet som Ma’mun såg mot sitt styre och p.g.a. det hade Ma’mun tänkt ut en plan hur han skulle handskas med dem. Alaviterna hade under århundranden fått utstå tortyr, mord och plundring och använde det dåtidens rådande politiska klimat till att motsätta sig Ma’mun och hans styre. Alaviterna lyckades även få den allmänna massan av muslimer på sin sida, och var än de gjorde revolt var muslimerna på deras sida. Detta var på grund av den orättvisa och tortyr som de hade fått utstå av abbasidkalifatet.

Därför försökte Ma’mun att lösa denna situation med alaviterna. Han ville eliminera de saker som försvagade hans styre, och för att förstärka det ville han skapa en lugn och bra omgivning och miljö.

Därför tog han beslutet, efter att ha pratat med sin minister al-Fadhl ibn Sahl, att han skulle vara listig. Han tog beslutet att föreslå kalifatet för Imamen, och visa att han gav bort kalifatet för Imamens skull. Han hade tänkt ut att det i slutändan skulle vara en fördel för honom; antingen skulle Imamen acceptera kalifatet eller så skulle han inte acceptera det. Vad än Imamen skulle besluta skulle det vara till fördel för Ma’mun och för abbasiderna. Om Imamen skulle acceptera kalifatet (på Ma’muns villkor) skulle Ma’mun bli hans tänka efterträdare, och detta skulle garantera legitimiteten av hans kalifat till andra muslimska grupper.

Om Ma’mun var i den positionen kunde han utan att någon skulle märka det, lagligt återta sitt styre från Imamen. Då skulle även alaviterna med glädje acceptera Ma’muns styre och även shiiterna skulle accepterat styret och honom som Imamens tänkta efterträdare. Och eftersom det i människors ögon skulle se ut som att Imamen hade accepterat styret skulle de revolter som ägde rum runtom i den islamiska världen stoppas.

Han tänkte även att om Imamen inte skulle acceptera kalifatet skulle han med tvång utse honom till sin tänkta efterträdare, så att hans styre skulle accepteras av folket samt av shiiterna. På så sätt skulle muslimerna inte protestera gentemot det orättvisa abbasidkalifatet. Ma’mun kunde därför ha Imamen nära sig, och kunde således iaktta hans handlingar och även hans följare för att se vad de gjorde, så att han kunde trycka ner alla revolter som kunde äga rum. Ma’mun trodde även att om Imamen inte accepterade kalifatet skulle det uppstå frågor och tvivel gällande honom, och det skulle leda till att han skulle förlora den ställning och plats han hade bland folket.

 

Resan mot Khorasan

För att verkställa sina mål skickade han några av sina speciella delegater till Medina så att de med tvång skulle ta med Imam Ridha (fvmh) till Khorasan. Han beordrade även dem att föra Imamen genom den väg där han hade minst kontakt med shiamuslimer. Den riktiga rutten var genom städerna Kufa[7], Jabbil[8], Kermanshah[9] och Qom[10], som var viktiga städer för shiamuslimerna. Ma’mun trodde att om han förde honom genom dessa städer skulle shiiterna inte låta honom fortsätta och försöka få honom att stanna bland dem, och det skulle medföra svårigheter för Ma’muns styre. Därför fördes Imamen istället igenom städerna Basra[11], Ahvaz[12] och Fars[13]. Genom hela resan var Imamen under Ma’muns synfält och varje handling han utförde rapporterades tillbaka till honom.

 

[1] Ibn betyder ”son” på arabiska. Imam Ali Ridha (fvmh) var son till Imam Musa (fvmh).

[2] Abbasiderna härstammade från Profetens (fvmh & hf) farbror, Abbas ibn Abd al-Muttalib, och tog över makten efter umayyaderna.

[3] Abu betyder ”far” på arabiska. Abu al-Hassan betyder därmed ”Hassans far”.

[4] Medina är en stad som ligger i dagens Saudiarabien och är känd som Profetens (fvmh & hf) stad, vilken Profeten tidigare utvandrade till från Mecka efter förföljelserna i sin hemstad och det var i den staden han bildade sin regering och även begravdes. Medina (som betyder ”stad”) hette tidigare Yathrib.

[5] Det anses inte vara bra att skryta, men ibland måste man säga sanningen för att folk ska förstå var sanningen ligger och vägleda dem.

[6] Fadhl ibn Sahl var en välkänd visir till Ma’mun. Han hade kommit till Ma’muns hov vid en tidig ålder; år 806 e.Kr. blev han övertalad av Ma’mun att lämna zoroastrismen och bli en muslim. Han var välkänd vid namnet Dhu al-Riyasatayn. Han var en man av både politik och krig, och han lönnmördades till slut år 817 e.Kr. i Sarakhs badhus (Wafiyat al-A’yan, vol. 1, s. 413). Vissa historiker anser att det var Fadhl ibn Sahl som övertygade Ma’mun att utse Imam Ridha (fvmh) som sin efterträdare. Vad som menas med detta i själva verket är att efterträdarskapet påtvingades Ma’mun genom socialt och politiskt tryck som iranierna åsamkade Fadhl ibn Sahl (Tarikh Bayhaqi, s. 141). Trots detta visar den historiska kontexten oss någonting annat.

[7] En stad i Irak.

[8] En tidigare stad i nordöstra Irak som nu är en förort i provinsen Wasit.

[9] En stad i västra Iran.

[10] En stad i Iran som ligger på vägen mellan Kermanshah och Khorasan.

[11] En stad i sydöstra Irak.

[12] En stad i sydvästra Iran.

[13] En tidigare stad (nu en provins) i Iran som ligger på vägen mellan Ahvaz och Khorasan.

Händelserna som ledde till Imamens martyrskap

På grund av sjukdom kunde inte Ma’mun leda ’id-bönen[1], och bad således Imamen att leda bönen. Imamen, klädd i en vit skjorta och en vit turban, började gå mot ‘id-bönen med en käpp i ena handen samtidigt som han ropade: ”Frid vare med mina förfäder Adam och Noa, frid vare med mina förfäder Abraham och Ismael, frid vare med mina förfäder Muhammad och Ali, frid vare med Guds rättfärdiga tjänare!”

Folket samlades kring Imamen och kysste hans hand och prisade honom. Samtidigt fick Ma’mun nyheten om detta och att om detta fortsatte skulle hans kalifat vara i fara. Ma’mun skyndande till Imamen och lät inte honom leda bönen.

Då nämnde Imamen något viktigt till Harthama ibn A’yan, som var en av tjänarna till Ma’mun men som dock var en älskare av Ahl al-Bayt och som var till Imamens tjänst. Han sa:

”Å Harthama! Jag vill framföra ett budskap till dig som du måste hålla hemligt tills jag fortfarande är vid liv. Du får inte nämna det för någon, om du gör det kommer jag bli din fiende inför Gud.”

Harthama återberättade: ”Jag svor att jag inte skulle yttra ett ord om det som sades till mig så länge han levde.” Imamen sade: ”Å Harthama! Min sista resa är nära och jag är nära att återförenas med mina förfäder och fäder.

Jag kommer att lämna den här världen p.g.a. förgiftning från granatäpplen och vindruvor. Kalifen vill att min grav ska vara bakom hans fader Haruns grav, men Gud kommer inte låta detta ske. Även självaste jorden under kommer inte att låta detta ske, hur mycket han än kommer att försöka, och det kommer du senare att få se.

Å Harthama! Det är där min begravningsplats är. Låt således Ma’mun veta om detta som jag nu berättat för dig efter min bortgång när du går för att begrava mig, så att han lär känna vem jag egentligen är. Säg även till honom att när jag har lagts i kistan bör ingen be över mig. Det kommer att komma en okänd arab som hastigt kommer att komma inridande från öknen. Han kommer att skynda sig mot min grav med sanden från öknen i ansiktet och hans ansikte kommer att vara fyllt av sorg. Han kommer att be över min grav, ställ dig vid honom och be över mig och begrav mig på platsen som jag har bestämt. Å Harthama! Låt ingen veta om detta innan min bortgång.”

Harthama fortsatte att återberätta: ”Inte en lång tid efter det inträffade alla dessa händelser som Imamen talade om. Imamen blev förgiftad av kalifen p.g.a. förgiftade vindruvor och granatäpplen och gick bort. Enligt Imamens önskan (att han ville att hans önskemål skulle sägas till Ma’mun efter hans bortgång) gick jag till Ma’mun och såg att han, p.g.a. Imamens bortgång, hade en servett i handen och grät för Imamen. Jag sa till honom: ”Å kalif! Ger du mig tillåtelse att nämna något för dig?”, varpå Ma’mun gav mig tillåtelse. Jag sa till honom:

”Imamen sa detta till mig under tiden han levde och bad mig ge honom ett löfte att inte yttra ett ord om det så länge han levde.” Därefter berättade jag historien för Ma’mun, och efter att han hört om historien blev han väldigt förvånad och gav sedan order om att förbereda Imamens begravning, och för bönen som skulle läsas. Precis då dök en man upp från öknen med de specifikationer som Imamen hade nämnt och gick fram till kroppen, och utan att yttra ett ord läste han begravningsbönen över Imamen. Kalifen gav order att han skulle identifieras och föras till honom, men efter begravningen fanns det inga spår efter honom. Således beordrade kalifen att gräva graven bakom Haruns grav. Harthama sa: ”Berättade jag inte för dig om vad Ali ibn al-Musa Ridha sade?” Ma’mun svarade: ”Jag vill se om hans ord var sanna eller inte.”

När de sedan försökte gräva graven gick det inte och jorden hade blivit hårdare, till Ma’muns förvåning. Han förstod sedan att Imamen hade talat sanning och bad sedan mig att visa honom begravningsplatsen som Imamen hade talat om för mig. Jag visade honom platsen, och precis då vi hade grävt undan jorden visade det sig att det fanns gravar redo, precis som Imamen hade förklarat. När Ma’mun såg detta blev han förvånad och plötsligt kom vatten ur jorden och gjorde jorden mjuk. Sedan lade vi Imamen i graven och slängde jord över honom. Efter denna händelse mindes kalifen det han sett och hört av mig med förvåning. Han var även ångerfull, och varje gång vi inte var bland människor bad han mig att berätta om händelsen, och sa med ånger: ”Helt visst tillhör vi Gud, och helt visst ska vi återvända till Honom…”[2]

[1] En speciell bön som bes i grupp under den festliga högtiden ‘īd.

[2] Al-Fusul al-Muhimmah, s. 261; Nur al-Absar, s. 244; Matalib al-Su’al, s. 300; Al-Kawakib al-Dariyyah, Sheikh ‘Abd al-Ra’uf Manawi, Al-Azhari, Egypten, utan årtal, vol. 1, s. 256; Miftah al-Najah, s. 82; Al-Anwar al-Qudsiyyah, s. 39.

Imamens martyrskap

Imamen blev martyr på order från den dåvarande kalifen Ma’mun. Ma’mun beordrade en av sina tjänstemän att låta sina naglar växa och sedan lägga ett speciellt gift under sina naglar. Efter det beordrade han honom att skala ett granatäpple med de händerna. Sedan insisterade Ma’mun på att Imamen skulle äta av det förgiftade granatäpplet. Imamen ville inte äta av den förgiftade frukten och avböjde, men Ma’mun insisterade till den grad att han hotade Imamen med döden om han inte åt av granatäpplet. Utav tvång åt Imamen en del av granatäpplet, och efter flertalet timmar började giftet verka. Imamens tillstånd försämrades, och under gryningen dagen därpå, den 5 september år 818 e.Kr., blev Imamen martyr.

Imamens begravning

Med Guds vilja, begravde Imam Jawad, Imamens son och även Imamen efter honom, Imam Ridha bortom fiendernas synhåll. Han tvättade hans kropp och läste en bön över honom och begravde sedan honom i staden Mashhad, som årtal senare fortfarande är en plats för välsignelser för iranier.