Imamens teologiska debatter med andra religiösa ledare

Förutom att hjälpa sina följare i vetenskapliga och religiösa frågor, och försöka motverka den dåliga bilden av islam samt skydda islams rötter (såsom monoteismen, profetskap, ledarskap, Koranen etc.) medverkade Imamen i religiösa debatter för sina följares vägledning.

Även om Ma’mun hade andra mål i sikte med sina debatter lyckades han inte med dem, och Imamen stod fast vid sitt gudomliga mål och sin obligation som Imam. Därför resonerade Imamen med sina motdebattörer med vänlighet och ödmjukhet, samtidigt som han använde och bevisade sina påståenden m.h.a. deras heliga böcker samt deras egna språk. Hans metoder innehöll logiskt tänkande som intellektet kunde acceptera, och han svarade på sina meddebattörers frågor från deras böcker, och segrade på så sätt över dem.

Dock var inte Imamens mål att visa att han segrat över andra religiösa lärda, utan hans mål var att lära ut till människorna. Den verkliga segern låg i att Imamen segrat över någon som ville visa att han hade besegrat Imamen, och det var ingen annan än Ma’mun och de som var emot det gudomliga ledarskapet. Dessa intellektuella debatter ägde rum m.h.a. Fadhl ibn Sahl, Ma’muns visir från Iran. Religiösa ledare från olika religioner, såsom judendomen, kristendomen, mandeismen och zoroastrismen, romerna och andra islamiska debattörer, som exempelvis Suleyman Maruzi, medverkade i dessa debatter. Dessa debatter hade stora vetenskapliga effekter på det islamiska samhället och bidrog till dess framsteg.

De ämnen som Imamen debatterade om var ämnen såsom:

1. Profetskap
2. Monoteism
3. Religiösa böcker såsom Bibeln
4. Profeten Muhammeds (fvmh & hf) profetskap
5. Profetens mirakel
6. 6. Zoroastrismens legitimitet
7. Skapelsen
8. Ämnet bada’[1]

Imamen segrade inom dessa debatter, och följare av de andra religionerna chockerades av Imamens kunskap och vissa av dem konverterade även till islam och blev sedan några av de mest framgångsrika predikanterna av islam och följarna av Ahl al-Bayt. En av dem var ’Imran Sabi.

Det var under den här perioden som Imamen blev känd för att vara väldigt lärd, och även känd som Den lärde ur Profeten Muhammeds ätt. Denna titel gav folket och den tidens inflytelserika lärda honom p.g.a. hans kompetens och överlägsenhet inom vetenskap samt p.g.a. hans moral och beteende. På det sättet blev tron på det gudomliga ledarskapet det enda sättet för människorna att räddas från vilseledning och förnedring.

Efter det att Imam Ridha blev Imam efter sin fader gick han ut i den islamiska världen och påbörjade sin första resa från Medina till staden Basra så att han själv kunde kommunicera med sina följare. Imamen brukade vanligtvis, innan han själv besökte ett område, skicka en representant dit så att folket var medvetna om att Imamen skulle komma och vara redo att välkomna honom. Om det inte hade varit för det starka ljus i form av resistans som Imamerna hade gentemot den tidens avvikande idéer hade islam förvandlats till en islam med salafitiska idéer, och skulle då fått ett tillstånd värre än den nuvarande kristendomen. Det skulle inte finnas något kvar av den rätta islam, utan enbart korruption och förtryck skulle bestå. Det skulle inte finnas kvar någon islam som kämpar emot exploatörer och plundrare och som lär nationer och folk att kämpa emot förtryck.

Således började han predika för stora massor i samhället om sitt ledarskap, och ville att de skulle ställa honom frågor så att han skulle kunna svara på dem. Han ville även debattera med teologiska lärda och andra debattörer, och även de debattörer som var icke-muslimer.

När Imamen ville besöka staden Kufa meddelade han invånarna att han var på väg och skulle nå staden inom tre dagar. Han meddelade även olika debattörer från olika religioner (kristna, judar och diverse andra religiösa debattörer) så att de skulle vara redo att debattera med honom. Imamen valde att fokusera speciellt mycket på vissa mindre religiösa grupper inom samhället då de hade lyckats att sprida sina tankar inom den islamiska världen, m.h.a. översättning och sina teologiska debatter.

Under dessa resor hade Imamen olika debatter med olika skolor och grupper. Muhammed ibn ’Isa Taqtini återberättade: ”Jag samlade alla frågor som Imamen blev tillfrågad om och räknade dem till 18 000 frågor, varav alla Imamen svarade på.”

Ibrahim ibn Abbas Suri återberättade: ”Jag såg aldrig att Imam Ridha inte kunde svara på en fråga han blev tillfrågad om.”[2]

Tidigare Imamer kunde inte lika öppet som Imam Ridha utföra dessa aktiviteter. De kunde inte personligen åka på resa för att genom personlig kontakt prata med olika grupper i samhället. Men så var inte fallet med Imam Ridha då Imam Alis skola hade lyckats få inflytande i samhället, och det från olika perspektiv som exempelvis det andliga perspektivet, samt ur ett samhällsperspektiv.

Dock inträffade en händelse. Trots den uppenbara utveckling som skedde från de tidigare Imamerna och Imam Ridha kunde inte en grupp av Imamens följeslagare etablera direkt kontakt med Imamen. På grund av det klagade de inför Imamen om detta.

Förutom sina debatter som Imamen hade med olika religiösa grupper och skolor var han upptagen med Ma’mun och hans konspirationsförsök gentemot Imamen.  Ma’mun var avundsjuk över Imamens status i samhället och försökte minska på denna status genom att försöka få honom att debattera med olika lärda, i hopp om att han skulle förlora debatterna och att hans status i människors ögon skulle minska. Han ville visa att Imamens kunskap inte var av något värde, men trots sina försök lyckades han inte att förminska Imamens upphöjda status. Och ljuset av hans gudomliga kunskap sken över alla kunskapsmässiga sammankomster och bidrog till Ma’muns avundsjuka.

Sheikh Saduq, som var en känd muslimsk lärd och som levde för tusen år sedan, skrev:

”Ma’mun bjöd in lärda från olika grupper och vilsna människor och var väldigt mån om att de skulle vinna över Imamen. Detta var p.g.a. den avundsjuka som han hade i sitt hjärta gentemot Imamen. Men varje diskussion som Imamen hade slutade med att personen han diskuterade med erkände Imamens storhet och även accepterade de bevis han framförde.”[3]

Al-Nufili skrev:

”Den abbasidiske Ma’mun beordrade Fadhl ibn Sahl att bjuda in olika religiösa ledare, såsom Katholikos[4] (ledaren för de kristna biskoparna), de lärda för sabierna (de som dyrkade änglar eller stjärnor eller de som inte trodde på vare sig profetskapet eller lagen). Han bjöd även in Hirbidh Akbar (arabiserat från Herbed; betjänter i eldtempel, zoroastriska domare och elddyrkare och följare till Zarathustra kallades för detta) samt Nastas från Rom, som var en läkare. Han bjöd även in andra debattörer som var duktiga på teologiska frågor.”

[1] Bada’ betyder ordagrant ”manifestation” och ”utseende” och terminologiskt betyder det ”förändringen i den naturliga riktningen för någons öde som ett resultat av dennes rättfärdiga beteende”. Detta kan härledas bl.a. från verserna 37:143-144 i den Heliga Koranen.

[2] Var vänliga och referera till Salsalat al-Dhahab och al-Fusul al-Muhimmah från Ibn Sabbagh Maliki för fler detaljer.

[3] Bihar, vol. 49, s. 175.

[4] Katholikos (Jathaliq på arabiska) är ett grekiskt ord som betyder en stor kristen ledare. Det är inte ett namn på en specifik person, snarare är det en titel. Det är även möjligt att jathaliq är den arabiserade versionen av ordet katolik.