Händelserna som ledde till Imamens martyrskap

På grund av sjukdom kunde inte Ma’mun leda ’id-bönen[1], och bad således Imamen att leda bönen. Imamen, klädd i en vit skjorta och en vit turban, började gå mot ’id-bönen med en käpp i ena handen samtidigt som han ropade: ”Frid vare med mina förfäder Adam och Noa, frid vare med mina förfäder Abraham och Ismael, frid vare med mina förfäder Muhammad och Ali, frid vare med Guds rättfärdiga tjänare!”

Folket samlades kring Imamen och kysste hans hand och prisade honom. Samtidigt fick Ma’mun nyheten om detta och att om detta fortsatte skulle hans kalifat vara i fara. Ma’mun skyndande till Imamen och lät inte honom leda bönen.

Då nämnde Imamen något viktigt till Harthama ibn A’yan, som var en av tjänarna till Ma’mun men som dock var en älskare av Ahl al-Bayt och som var till Imamens tjänst. Han sa:

”Å Harthama! Jag vill framföra ett budskap till dig som du måste hålla hemligt tills jag fortfarande är vid liv. Du får inte nämna det för någon, om du gör det kommer jag bli din fiende inför Gud.”

Harthama återberättade: ”Jag svor att jag inte skulle yttra ett ord om det som sades till mig så länge han levde.” Imamen sade: ”Å Harthama! Min sista resa är nära och jag är nära att återförenas med mina förfäder och fäder.

Jag kommer att lämna den här världen p.g.a. förgiftning från granatäpplen och vindruvor. Kalifen vill att min grav ska vara bakom hans fader Haruns grav, men Gud kommer inte låta detta ske. Även självaste jorden under kommer inte att låta detta ske, hur mycket han än kommer att försöka, och det kommer du senare att få se.

Å Harthama! Det är där min begravningsplats är. Låt således Ma’mun veta om detta som jag nu berättat för dig efter min bortgång när du går för att begrava mig, så att han lär känna vem jag egentligen är. Säg även till honom att när jag har lagts i kistan bör ingen be över mig. Det kommer att komma en okänd arab som hastigt kommer att komma inridande från öknen. Han kommer att skynda sig mot min grav med sanden från öknen i ansiktet och hans ansikte kommer att vara fyllt av sorg. Han kommer att be över min grav, ställ dig vid honom och be över mig och begrav mig på platsen som jag har bestämt. Å Harthama! Låt ingen veta om detta innan min bortgång.”

Harthama fortsatte att återberätta: ”Inte en lång tid efter det inträffade alla dessa händelser som Imamen talade om. Imamen blev förgiftad av kalifen p.g.a. förgiftade vindruvor och granatäpplen och gick bort. Enligt Imamens önskan (att han ville att hans önskemål skulle sägas till Ma’mun efter hans bortgång) gick jag till Ma’mun och såg att han, p.g.a. Imamens bortgång, hade en servett i handen och grät för Imamen. Jag sa till honom: ”Å kalif! Ger du mig tillåtelse att nämna något för dig?”, varpå Ma’mun gav mig tillåtelse. Jag sa till honom:

”Imamen sa detta till mig under tiden han levde och bad mig ge honom ett löfte att inte yttra ett ord om det så länge han levde.” Därefter berättade jag historien för Ma’mun, och efter att han hört om historien blev han väldigt förvånad och gav sedan order om att förbereda Imamens begravning, och för bönen som skulle läsas. Precis då dök en man upp från öknen med de specifikationer som Imamen hade nämnt och gick fram till kroppen, och utan att yttra ett ord läste han begravningsbönen över Imamen. Kalifen gav order att han skulle identifieras och föras till honom, men efter begravningen fanns det inga spår efter honom. Således beordrade kalifen att gräva graven bakom Haruns grav. Harthama sa: ”Berättade jag inte för dig om vad Ali ibn al-Musa Ridha sade?” Ma’mun svarade: ”Jag vill se om hans ord var sanna eller inte.”

När de sedan försökte gräva graven gick det inte och jorden hade blivit hårdare, till Ma’muns förvåning. Han förstod sedan att Imamen hade talat sanning och bad sedan mig att visa honom begravningsplatsen som Imamen hade talat om för mig. Jag visade honom platsen, och precis då vi hade grävt undan jorden visade det sig att det fanns gravar redo, precis som Imamen hade förklarat. När Ma’mun såg detta blev han förvånad och plötsligt kom vatten ur jorden och gjorde jorden mjuk. Sedan lade vi Imamen i graven och slängde jord över honom. Efter denna händelse mindes kalifen det han sett och hört av mig med förvåning. Han var även ångerfull, och varje gång vi inte var bland människor bad han mig att berätta om händelsen, och sa med ånger: ”Helt visst tillhör vi Gud, och helt visst ska vi återvända till Honom…”[2]

[1] En speciell bön som bes i grupp under den festliga högtiden ’īd.

[2] Al-Fusul al-Muhimmah, s. 261; Nur al-Absar, s. 244; Matalib al-Su’al, s. 300; Al-Kawakib al-Dariyyah, Sheikh ’Abd al-Ra’uf Manawi, Al-Azhari, Egypten, utan årtal, vol. 1, s. 256; Miftah al-Najah, s. 82; Al-Anwar al-Qudsiyyah, s. 39.