Ma’muns inbjudan till Imamen att medverka i debatter med lärda från olika religioner

Ma’mun beordrade sin visir Fadhl ibn Sahl att samla olika lärda, såsom ’’Imran Sabien[1] (lärd bland sabierna), Hirbidh Akbar (lärd bland elddyrkarna), och andra lärda så att han kunde tala med dem. Fadhl ibn Sahl samlade dem och Ma’mun sa till dem: ”Jag har en kusin som jag vill att ni ska debattera med. Samla er hos mig imorgon.”

Fadhl al-Nufili återberättade:

”Jag satt bredvid Imamen när hans assistent Yasir kom in och sa: ”Min mästare! Ma’mun framför sina hälsningar och säger att han har samlat olika lärda imorgon, och han bjuder även in er.””

Imamens reaktion

Imamen svarade: ”Framför mina hälsningar till Ma’mun och säg till honom att jag vet om hans avsikter. Jag kommer att närvara i hans samling imorgon, om Gud vill.” När Yasir hade gått sa Imamen till mig: ”Är du rädd för att de kommer att vinna över oss med sina argument och att påvisa att vi har fel?”

Jag svarade: ”Må jag offras för dig! Jag är rädd för det, eftersom de är vana vid att diskutera och att förneka, därför kommer de inte att acceptera det ni säger. Om ni säger att Gud är En kommer de att fråga varför. Om ni säger att Muhammad (fvmh & hf) är Guds Sändebud kommer de att vilja att ni bevisar hans profetskap. För varje bevis och svar ni kommer med kommer de att ställa fler missledande frågor, och således kommer de att motbevisa era argument. Akta er för dem!”

Imamen sa: ”Ma’mun kommer att ångra sig. Jag kommer att motbevisa de lärda inom Toran med självaste Toran, de bibliska lärda med självaste Bibeln, de lärda inom Davids psalmer med självaste psalmerna och de lärda bland sabierna på hebreiska. Jag kommer att motbevisa herbederna (zoroastrierna) på persiska, de romerska lärda på grekiska, och jag kommer att motbevisa alla. Och det finns ingen kraft förutom hos Gud.”

När morgondagen kom tvagade Imamen sig och lämnade sitt hus. När han steg in i samlingen såg han att de lärda, några utvalda bland Hashims ättlingar, samt lärda och män som arbetade för styret satt nära Ma’mun. När Imamen steg in i samlingen ställde sig alla närvarande upp.

Exilarken, judarnas lärde, sa: ”Vi kommer enbart att debattera med dig från Toran, Bibeln, Davids psalmer samt Abrahams och Moses psalmer.”

Exilarken var jude och trodde inte på Bibeln, men var kunnig inom Bibeln och ville testa Imamen framför de kristna. Således bad han Imamen att de skulle debattera från Bibeln också. Imamen accepterade det och började debattera och framföra bevis för Profeten Muhammeds profetskap ur Toran och Bibeln. Han debatterade med ett flertal, och efter att de inte kunde svara på hans argument sa han: ”Om det finns någon i denna grupp som inte håller med mig och har någon fråga, var då inte rädda att ställa den.”

’Imran Sabien, som var känd för sin kunskap och sina debatter om teologi, sa:

”Å du lärde! Om det inte vore för det faktum att du själv bjuder in oss att ställa frågor hade jag inte ställt några frågor. Jag har varit i olika städer som Kufa, Basra, Damaskus och Arabiska halvön, men jag har ännu inte hittat någon som har kunnat bevisa monoteismen för mig.”

Imamen framförde detaljerade bevis om monoteismen för honom (mer detaljerat om detta finns att läsas i Sheikh Saduqs bok ”al-Tawhid”). Efter det blev ’Imran övertygad och sa: ”Min ledare! Jag vittnar att Gud är precis som du har beskrivit Honom. Jag vittnar att Muhammad är Hans tjänare som har skickats med den rätta religionen för vägledning.” Därefter prostrerade han och blev muslim. De resterande debattörerna som var där frågade därefter ingenting efter att ha hört ’Imrans ord. Vid slutet av dagen gick Ma’mun därifrån med Imamen och debattörerna skingrades.[2]

[1] ’Imran Sabien var en följare till den sabeiska religionen och han försvarade sin tro i debatten med Imam Ridha (fvmh). Sabierna är en religiös grupp som följer Johannes Döparen och de är indelade i två grupper, en är monoteistisk, och den andra är polyteistisk ideologiskt sett. En grupp dyrkar stjärnor, och därmed är de kända som stjärndyrkare. Deras religiösa centrum brukade vara i staden Haran i Iraq, men de flyttade till andra områden i Iraq och Khuzestan (i Iran). I enlighet med deras trosövertygelser tenderar de att bo nära stora floder. Idag kan man finna en del av dem i staden Ahwaz i Iran.

[2] Saduqs Tawhid, s. 427-429 och Ithbat al-Hudah, vol. 6, s. 45-49.