Svaret till de som tvekar om Imamernas ledarskap

Den första splittringen inom islam efter Profetens bortgång var gällande frågan om ledarskap och kalifat, och p.g.a. detta splittrades folk; en grupp följde Imam Ali och namngavs ”Alis följare” (Shi’at ’Ali) och den andra gruppen tog en annan väg och blev följare till kaliferna och andra. Således splittrades muslimerna i en annan fråga. Frågan som uppkom var om ledaren efter Profeten bör kallas kalif eller imam.

En annan fråga som uppstod var vem folket skulle referera till om de hade rättsliga frågor efter Profetens bortgång. Var kaliferna sin tids rättslärda och kunde de precis som Profeten ge svar på alla rättsliga frågor samtidigt som de borde ha den status och andlighet som Profeten hade? Eller refererade folket till någon annan? Och om kaliferna svarade på deras frågor, hur gick de tillväga och vad var deras referenser?

Ser vi på historien så ser vi att det inte fanns någon annan än Imam Ali (fvmh) som var kunnig nog att svara på frågorna!

Detta blev således den mest politiska frågan som debatterades, vilket bidrog till mycket blod som gick till spillo, trots att Profeten hade förutsett detta och även gett en lösning till detta problem. Profeten hade gett sin egna Heliga Familj (Ahl al-Bayt) som räddning och lösning på problemet, något som det struntades i. Imam Ridha, precis som sin förfader Imam Ali (fvmd), deltog i olika teologiska debatter för att försvara sitt och sina förfäders gudomliga ledarskap. Han debatterade om sin familjs värde samtidigt som han svarade på frågor och tvivel som folket hade. Nedan ser ni vissa exempel:

Vikten av Imamens närvaro på jorden

Imamens närvaro på jorden är en essentiell och ytterst viktig fråga, och det är även något som Imam Ridha (fvmh) flitigt tillfrågades om. Gruppen Waqifiyyah, som är en grupp som har uppkommit ur shiaislam och som inte tror på Imam Ridhas ledarskap, ifrågasatte hans ledarskap och fortsättningen av ledarskapet (till hans son och sonson), samtidigt som de ifrågasatte andra frågor om ledarskapet såsom Imamernas fördoldhet. Imamen svarade på alla dessa frågor.

Diskussionen gällande Imamernas ledarskap och dess bevis och betydelse på jorden var en teologisk debatt som Imamen var delaktig i, både med shiiter och såväl icke-shiiter. Det var det ledarskap som Koranen har refererat till i olika verser genom att nämna ordet ”ledare” (”imam” (2:124) och ”a’immah” (32:24)), och det ledarskap som Imamen betonade gällande att det inte fanns någon tid och det inte heller kommer att finnas någon tid då jorden inte har någon Imam. Utan en Imam skulle människorna på jorden drunkna och vara vilseledda.

Utan Guds bevis (en Imam) på jorden är det inte möjligt för människan att leva, då människans system inte är skapat att fungera utan en samtida Imam. Ungefär 15 återberättelser från Imam Ridha (fvmh) finns gällande vikten och existensen av Imamerna på jorden. De återberättelser som har återberättats från Imamen gäller flertalet områden, som exempelvis vad skillnaden mellan en profet och Imam är och vad Imamernas ställning och betydelse är, och det faktum att den som inte känner sin tids Imam dör som en ignorant person.

Imamernas ledarskap är Profetens kalifat och hans kvarleva, och Profetens kunskap ligger hos Imamerna.

En gång blev Imam Ridha tillfrågad om Profetens svärd var med honom. Imamen svarade med tydlighet att svärdet sannerligen var hos honom.

Precis som det är obligatoriskt att följa Imamerna (precis som det är obligatoriskt att följa Profeten), är det även viktigt för Imamerna att skydda sitt ledarskap, exempelvis Imam Ridha gentemot gruppen Waqifiyyah.

Imamens felfrihet

En av frågorna gällande det gudomliga ledarskapet som har nämnts i Imam Ridhas återberättelser är Imamernas ofelbarhet. Detta ämne är viktigt då Imamen är Profetens efterträdare (Profeten var själv ofelbar och vars ofelbarhet är av ytterst vikt). Således bör Profetens efterträdare, precis som Profeten själv, vara ofelbar. Imamernas felfrihet var en fråga som orsakade mycket frågor och splittring bland de olika grupperingarna inom shiaislam.

Inom sunniislam anser inte sunnitiska lärda att ofelbarhet är ett krav för en imam och för en ledare, då de imamer och ledare de tror på inte är felfria. En grupp inom Ahl al-Sunnah ansåg att ledaren måste vara från stammen Quraysh, medan en annan grupp ansåg att den tidens mest store och lärde borde vara ledare, vilket ledde till att Abu Bakr och de andra kaliferna valdes. Detta var även en syn som skolan Mu’tazilah hade. De grundade dessa åsikter och beslut utifrån de rådande omständigheterna, medan islam tydligt förespråkar att Koranen och Profetens ord ska efterlevas och följas, inte det som folk tycker och tänker.

Shiamuslimerna tar sitt stöd och sina bevis om sin tro på Imamerna från Profeten (fvmh & hf) och den Heliga Koranen, och även Imamerna har under historiens gång aktivt försökt att påvisa detta. Imam Ridha (fvmh) var aktiv i flertalet debatter under sin tid för att reda ut missförstånd gällande ledarskapet.

Nedan återberättar Imamen egenskaper som enbart kan hittas hos en Imam och som ingen annan människa har.

Kulayni[1] återberättar från Abdul Aziz al-Muhtadi:

”En fredag satt vi i stormoskén i Merv (nuvarande Iran) och vi började prata om det gudomliga ledarskapet och olika grupper och människors splittring i denna fråga. Imam Ridha klev in i moskén med ett leende och började diskutera och beskriva det gudomliga ledarskapet, händelsen i Ghadir samt egenskaperna hos en Imam. Han sa:

«… الامام يحل حلال الله و يحرم حرام الله و يقيم حدود الله… البدر المنير… المطهر من الذنوب و المبراء عن العيوب… واحد دهره… ولا يوجد منه بدل ولا له مثل ولا نظير مخصوص بالفضل کله من غير طلب منه له و لا …»

I denna återberättelse diskuteras Imamens handlingsfrihet samt hans egenskaper.

1 – Imamen låter det som Gud har gjort tillåtet för folket vara tillåtet, och det Gud gjort haram (otillåtet) vara haram.

2 – Han upprätthåller heliga gränser (genom att etablera islamiska regeringar och arbeta så att detta uppnås).

3 – Imamens ansikte liknas vara lika skinande som månen.

4 – Imamen är fri från synder (är felfri).

5 – Imamen har ingen (samtida människa) som leder honom, utan varje tid har en Imam som är ledare och i kontroll.

6 – En Imams storhet är inget som kan erhållas av andra.[2]

Bland olika sunnitiska grupper fanns denna syn att kalifen blev vald av folket (genom en folkomröstning/råd) och att han var tvungen att vara från stammen Quraysh[3]. Bland shiamuslimerna fanns dock en annan syn, att Imamen skulle vara sin tids mest lärde och fulländade person.

Shiamuslimerna har sedan länge använt den Heliga Koranen och dess verser som stöd för sin syn, som exempelvis kapitlet Maidah, vers 67:

”Förkunna, å Sändebud, allt vad din Herre har uppenbarat för dig!…”  och vers 3 ur samma kapitel: ”…Denna dag har Jag fullbordat det religiösa regelverket för er och skänkt er Min välsignelse i fullaste mått. Jag har beslutat att islam skall vara er religion…”

Genom dessa verser är shiamuslimer övertygade om att Profeten agerade enligt dessa verser under händelsen i Ghadir[4]. Och bland de ämnen som Imam Ridha flitigt diskuterade och lyfte fram, fanns just ämnet om Ghadir samt Imam Alis ledarskap och hans storhet. Imamen debatterade mycket om Imamens rättighet till kalifatet, då det var ett ämne som människorna var väldigt intresserade av och kände behov av.

Precis som det har återberättats så debatterade även Ma’mun om detta med sunnitiska lärda, och genom att framföra bevis vann han över dem och påvisade De troendes mästare Imam Alis ledarskap och hans storhet.

Imam Ridha nämnde även återberättelser där Profeten hade talat om sin vänskap med Imam Ali samt om hans ledarskap samt hans storhet för olika grupper, och grupper såsom nawasib (de som avskyr Imam Ali), Waqifiyyah, zayditer och andra grupper från sunniterna såsom de bokstavstrogna och mu’taziliterna. De flesta av dessa tillfällen skedde i undantagstillstånd när Imamen var i Iran, där han med noggrannhet kunde förklara det gudomliga ledarskapet samt hur han var Guds ställföreträdare på jorden. Detta kan man se när Imamen nämner det i traditionen ”Den gyllene länken” (Silsilat al-Dhahab), där han efter att ha pratat om monoteismen nämner det gudomliga ledarskapet samt hans gudomliga ställning hos Gud. Folket trodde nämligen att kalifatet var något gudomligt och en rätt väg som de hade valt efter monoteismen och profetskapet. Imamen bevisade att det var felaktigt och att det gudomliga ledarskapet är den riktiga vägen till att monoteismen förverkligas och att det är Profetens kvarleva. Från Imam Ridha hittar vi även ca 73 återberättelser där han talar om att detta ledarskap börjar med Imam Ali (fvmh), och vi ser även att han i olika debatter och svar på frågor som folk ställt honom tar varje tillfälle till akt att nämna detta. I hans återberättelser ser vi bland annat ämnet ledarskap samt dess legitimitet, och att Imamen mer ingående talade om ledarskapet samt Imam Ali och alla andra Imamers egenskaper, och att han öppet förklarade sig själv som Imam vilket tidigare inte hade varit så lätt.

Det var därför Profeten gav Imamen titeln ”Ridha”, eftersom han accepterats av alla och att även hans största motståndare Ma’mun erkände hans ledarskap (det ledarskap som även accepterades av vissa icke-muslimer).

Antalet Imamer och Imamernas egenskaper

Den tidens kalifer trodde att Imamernas plikt enbart var att predika om ledarskapet (om deras namn, titlar, antal och familjer) samt att arbeta emot dåtidens felaktiga grupper.

Imamen hade vid vissa tillfällen förklarat en Imams plats i samhället och på så sätt bevisat Imamens roll. Förutom att Sheikh Saduq[5] har tagit upp detta i sin bok ”Kamal al-Din wa tamam al-ni’mah” har han även tagit upp några återberättelser om de tolv Imamerna och deras specialiteter i sin bok ”’Uyun Akhbar al-Ridha”. Det sätt som Imam Ridha (fvmh) använde för att rädda den shiitiska ideologin och för att motarbeta de teologiska felaktigheterna som fanns var både genom att aktivt motsätta sig dem, samt genom att tala om det gudomliga ledarskapet, samtidigt som han försökte släcka den eld som arbetade emot ledarskapet.

Ma’mun var själv en mu’tazilit och avvek även från den traditionella shiitiska läran. Imamen fördömde kunskapen han hade, och p.g.a. detta valde Ma’mun att förbereda planerna på att utnämna Imamen som sin tänkta efterträdare. Ma’mun själv godkände att kalifatet och ledarskapet var Imamens rätt och att det var något som hade tagits ifrån honom och hans ätt utav de föregångna (umayyaderna och abbasiderna).  Imamen sa själv följande om detta ämne: ”Ma’mun insåg vad som var vår rätt, och det som hade nekats oss tidigare gav han tillbaka. Han tänker även ge mig kalifatet, om jag är vid liv.” Förutom att nämna sina rättigheter gällande styret (som Ma’mun ville ge till Imamen) nämnde han även konspirationerna Ma’mun hade gentemot honom, exempelvis då Ma’mun försökte döda Imamen. Förutom det arbetade Imamen aktivt med att bevisa för kaliferna att hans ledarskap var hans bestämda rättighet och att ingen kan bli ledare eller Imam om han inte är ofelbar. Det var de här händelserna som ledde till att Imamen accepterade Ma’muns förslag om att bli hans tänkta efterträdare. Detta ledde även till att ashariterna och mu’taziliterna, samt alla shiitiska grupper insåg att kalifen inte var den tidens Imam och att kalifatet var en rättighet som hade tagits ifrån Imamerna utav abbasiderna. Således förstod folket även att Ma’mun var en tyrann, och på så sätt lyckades Imamen bevisa shiaislams rätta tro och bevisa den felaktiga tron hos de andra grupperna.

Det gudomliga ledarskapet är en av de fundamentala frågorna som finns inom den islamiska tron, och flertalet sunnitiska lärda var av den tron att ledarskapet och kalifatet var ett, samt att abbasiderna och umayyaderna var Imamer och att det var obligatoriskt att lyda deras order. Ma’muns avsikt bakom att göra Imamen till sin tänka efterträdare var att få konceptet om det gudomliga ledarskapet att försvinna, men det blev tvärtom tack vare Imamens ansträngningar. Det blev klart för folket att kaliferna var på fel väg och att sanningen var att följa Profeten och hans heliga ätts väg.

[1] En stor shiitisk lärd som är känd för sin hadithsamling al-Kafi, som innehåller 16199 traditioner.

[2] Kulayni, Kafi, Pishin, vol. 1, s. 198; ’Uyun, ibid, vol. 1, s. 450.

[3] Den stam Profeten Muhammed (fvmh & hf) tillhörde och som var den mäktigaste stammen i Mecka. Trots detta var det många från den stammen som krigade mot Profeten innan de besegrades.

[4] Ghadir Khumm är en plats utanför Mecka mitt i öken och det var där tusentals muslimer samlades efter Profetens (fvmh & hf) sista hajj under tre dagar för att lyssna på hans viktiga tal som viktiga koranverser uppenbarades kring. Dessa verser uppenbarades i samband med att islam blev komplett och att Imam Ali (fvmh) officiellt valts ut som Profetens efterträdare.

[5] En av shiamuslimernas största lärda från 900-talet e.Kr. och som har sammanställt en av de fyra största hadithsamlingarna, ”Man la yahduruh al-faqih”.