Abdul’Adhim al-Hasanis begravningsplats i området Rey i Teheran

Eviga råd från de heliga

Abdul’Adhim al-Hasanis begravningsplats i området Rey i Teheran

Abdul’Adhim al-Hasanis begravningsplats i området Rey i Teheran

Abdul’Adhim al-Hasani som hade tre imamers förtroende, fick en gång i uppdrag från imam Redha (f), att meddela något viktigt till shiamuslimerna:

O Abdul’Adhim, meddela mina anhängare min fridshälsning och säg till dem att inte bana vägen för satan [att tygla] deras själar. Beordra dem:

  1. Att tala sanningsenligt och bevara vad de anförtros.
  2. Att vara tysta och lämna tvister i frågor som inte angår dem.
  3. Att omsluta och besöka varandra, med detta kommer de närmare mig [som deras andliga färdledare].
  4. Att inte sysselsätta sig själva med att riva varandra. Jag har svurit att be Gud att straffa den som gör detta och vredgar någon av mina anhängare, med det hårdaste straffet i denna värld och förbli i livet härefter bland förlorarna.
  5. Klargör för dem att Gud har benådat de dygdiga bland dem och har översett syndarna, undantaget den som sätter någon annan vid Guds sida [alt. översättning: lyder någon annan vid sidan av imamen], eller plågar någon av mina förtrogna anhängare, eller döljer något ont till denne. Gud kommer då inte att benåda personen tills denne omvänder från detta[brott]. Om personen omvänder sig [behåller han tron] annars tömmer Gud dennes hjärta från trons själ. Han kommer då att uteslutas från min vänskapskrets [alt. förmyndarskap] och får inte ha kvar någon andel av vårt förmyndarskap[alt. beskydd] och jag söker Guds skydd mot detta.

Vi ber Gud att ge oss lyckan att efterleva dessa råd.

 

Källa: boken al-Ikhtisas, Sheikh Mufid, s. 241.

Imam Ridha (fvmh) viktiga berättelse i Neyshabur

Imam Ali ibn Musa Ridha (frid vare med honom) är shiamuslimernas åttonde Imam, som tillhör Guds Sändebuds (fvmh & hf) rena familj och är den åttonde efterträdaren till den Helige Profeten (fvmh & hf).

Den Helige Ledaren fick i ansvar att vara shiamuslimernas Imam och ledare vid 35 års ålder, och han levde samtidigt som de abbasidiska kaliferna, som utsatte Imamen för många svårigheter och bekymmer. Till slut marterades han utav den abbasidiske kalifen Ma’mun vid 55 års ålder. Hans helgedom ligger i staden Mashhad i Iran och räknas tillhöra en av världens största pilgrimsmål.

I denna text kommer vi kortfattat att fokusera på en av de viktiga händelserna under Imam Ridhas (fvmh) liv. Denna händelse handlar om Imamens (fvmh) utvandring från Medina till Merv i Khorasan. Denna utvandring ägde rum i samband med den abbasidiske kalifen Ma’muns befallning och tvång, och det finns många böcker och traditioner om dess detaljer. Men det som är viktigt och som är fyllt av andlighet är hans sätt att utvandra på och de händelser som ägde rum för Imamen (fvmh) på vägen. Var än Imamen stannade på vägen till Merv erhöll den platsens invånare många välsignelser. Bl.a. passerade Imamen staden Neyshabur. Många människor som hade hört nyheten om Imamens ankomst till Neyshabur (eller Neyashapur) kom allesammans för att välkomna den Helige Ledaren. Vid detta ögonblick tog två lärda män, som hade memorerat profetiska traditioner, tillsammans med otaligt många andra grupper bland kunskapssökare och traditions- och kunskapsförmedlare tag i riddjurets betsel och sa:

”Å store ledare, å son till de nobla Imamerna! Vid dina rena fäders och stora förfäders rätt ber vi att du visar ditt glada ansikte och förmedlar en tradition från dina nobla fäder och din nobla förfader, Guds Profet, för oss så att det blir en minnesgåva för oss.”

Imamen beordrade att färdmedlet skulle stanna, och folkets ögon lyste upp av att se Imamens välsignade ansikte. Folket blev väldigt glada av att få se den Helige Ledarens magnificens, på sådant vis att vissa började gråta utav extrem förtjusning, och de som var nära honom pussade Imamens färdmedel.  Ett ofantligt buller ekade över staden på sådant vis att stadens stormän med hög röst sa åt folket att vara tysta så att de kunde få höra en tradition från den Helige Ledaren. Efter en stund blev folket tysta och Imamen dikterade då nedanstående tradition, ord för ord, från hans ärade far, från hans rena förfäder, återberättat från Guds Sändebud, återberättat från Gabriel från den Prisade och Upphöjde Sanningen, Gud:

”Meningen: ”Det finns ingen gud utom Gud”, är Mitt fort. Alla som säger det har gått in i Mitt fort, och den som går in i Mitt fort kommer att vara säker från Min bestraffning.” Sedan sa Imamen: ”Men detta har villkor, och jag själv är ett utav dessa villkor.”

Denna tradition talar om att bland villkoren för erkännandet med meningen: ”Det finns ingen gud utom Gud”, som är monoteismens grundläggande fundament i religionen, är att bekänna Imamens ledarskap och att lyda och acceptera Imamens uttalanden och handlingar eftersom han utsetts av Gud, den Upphöjde. I själv verket anser Imamen att monoteismen är villkoret för att räddas från Guds bestraffning, och att monoteismens villkor är att acceptera förmyndarskapet och ledarskapet.

Mashhad ur ett sunnitiskt perspektiv

Dhahabi har vid flera tillfällen i sina böcker uttryckt sig på följande sätt gällande Mashhad al-Ridha: “Det finns en Mashhad för Ali ibn Musa i Tus där folk vill besöka honom.”[1] Och: “För honom finns en stor Mashhad i Tus som besöks.”[2] Och: “Mashhad är målet för besökande.”[3] Ibn ‘Imad Hanbali Dimashqi sa även: “För honom finns en stor Mashhad i Tus som besöks.”[4]

Det är även intressant och häpnadsväckande hur Ahl al-Sunnahs lärda agerat gentemot Imam Ridhas (fvmh) helgedom, såsom Ibn Habban Bastis (965 e.Kr.) och Abu Ali Thaqafis (939 e.Kr.) frekventa besökande av Imam Ridhas grav och Abu Bakr Khuzaymahs (923 e.Kr.) ödmjukhet och många vädjanden (vid Imamens grav), vilket gav upphov till att hans studenter häpnade.

1) Abu Bakr ibn Khuzaymah (923 e.Kr.) och Abu Ali Thaqafi (939 e.Kr.) – Hakim Neyshaburi sa:

”Jag hörde från Muhammed ibn Mu’mil som sade: ”En dag gick jag och Ahl al-Hadiths ledare, Abu Bakr ibn Khuzaymah, och Abu Ali Thaqafi och andra lärda för att besöka Ali ibn Musa al-Ridhas grav i Tus (nuvarande Mashhad). Samtidigt brukade de besöka hans grav ofta.”

Muhammed ibn Mu’mil sa:

”Respekten, ödmjukheten som han visade och sättet som han grät på nära Ali ibn Musas grav hänförde oss alla.”

Ibn Khuzaymah har en speciell ställning bland sunnimuslimer, på sådant vis att man kallat honom för “Islams sheikh”, “Ledarnas ledare”, “Bevararen”, “Beviset”, “Juristen”, “Ojämförlig” och “Återupplivaren av Guds Sändebuds traditioner”, och han anses vara en pålitlig källa i hadith- och rättsvetenskap.

Även Abu Ali Thaqafi, som är ett av barnbarnen till Hujjaj ibn Yusuf, har kallats vid stora namn såsom ”Ledare”, ”Kunnig inom Profetens traditioner”, ”Jurist”, ”Stor lärd”, ”Den lärde i staden Khorasan”, ”Lärare till Shafi’i-skolan”, ”Lärd inom de flesta juridiska ämnena inom islam” samt ”Guds bevis under sin tid på denna jord”.[5] Dessa namn som tilldelats honom visar hans ställning och betydelse bland människor.

2) Ibn Habban Busti (965 e.Kr.) sa:

”Ali ibn Musa al-Ridha är bland de stora och lärda bland sunniter och stammen Hashim. Om han återberättar något är det obligatoriskt att hans ord räknas som pålitliga. Jag har besökt hans grav flertalet gånger, och under den tiden jag levde i staden och gick igenom svårigheter blev de lösta varje gång efter att jag besökte Ali ibn Musa Ridhas (Guds välsignelser över hans förfader och honom) grav. Och detta hände flertalet gånger. Må Gud ta våra liv då vi älskar Mustafa (Profeten) och hans familj, må Guds hälsningar vara över honom och hans familj.”[6]

Även Habban Busti är en av de stora sunnitiska lärda som har en hög ställning. Han har namn och titlar så som ”Ledaren”, ”Den store lärde”, ”Bevararen”, ”Den lärde av Khorasan”, ”En av pelarna i islamisk rättslära och återberättelser”, och ”En av de mest lärda männen”.[7]

Dessa meningar från dessa stora lärda är en indikation på den påverkan Imamen hade på människors hjärtan. Och åratal efter hans martyrskap är hans helgedom fortfarande en speciell plats, och förutom att personer såsom Ibn Khuzaymah och Ibn Habban besökte helgedomen, sökte folket även tillflykt hos honom, och hans helgedom var en tillflyktsplats för deras materiella och andliga problem.

[1] Siyar A’lam al-Nubala, Muassisat al-Risalah, Beirut, Libanon, 11:e upplagan år 1417 AH, vol. 9, s. 393.

[2] Al-‘Ibar, Dar al-Kutub al-‘Ilmiyyah, Beirut, Libanon, vol. 1, s. 266.

[3] Tarikh al-Islam, Hawadith, s. 201-210, Dar al-Kitab al-‘Arabi, Beirut, Libanon, 1:a upplagan år 1420 AH, s. 272.

[4] Shadharat al-Dhahab, Dar Ibn Kathir, Damaskus, Beirut, första upplagan år 1406 AH, vol. 3, s. 14.

[5] Siyar A’lam al-Nubala, vol. 15, s. 280-282.

[6] Kitab al-Thiqat, Ibn Habban Busti, Dar al-Fikr, Beirut, Libanon, första upplagan, år 1393 AH, vol. 8, s. 475.

[7] Siyar A’lam al-Nubala, vol. 16, s. 92. Al-Nujum al-Zahirah, Ibn Tughri, Dar al-Kutub al-‘Ilmiyyah, Beirut, Libanon, första upplagan, år 1413 AH, vol. 3, s. 342; Al-Wafi bil-Wafiyyat, Safadi, en grupp av orientalister, år 1411, vol. 2, s. 317; Al-Tabaqat al-Shafi’iyyah, Subki, Dar Ahya’ al-Kutub al-‘Arabiyyah, Beirut, Libanon, vol. 3, s. 131; Al-Ansab, Sam’ani, Dar al-Kutub al-‘Ilmiyyah, Beirut, Libanon, första upplagan, år 1408, vol. 2, s. 209.

Svaret till de som tvekar om Imamernas ledarskap

Den första splittringen inom islam efter Profetens bortgång var gällande frågan om ledarskap och kalifat, och p.g.a. detta splittrades folk; en grupp följde Imam Ali och namngavs ”Alis följare” (Shi’at ‘Ali) och den andra gruppen tog en annan väg och blev följare till kaliferna och andra. Således splittrades muslimerna i en annan fråga. Frågan som uppkom var om ledaren efter Profeten bör kallas kalif eller imam.

En annan fråga som uppstod var vem folket skulle referera till om de hade rättsliga frågor efter Profetens bortgång. Var kaliferna sin tids rättslärda och kunde de precis som Profeten ge svar på alla rättsliga frågor samtidigt som de borde ha den status och andlighet som Profeten hade? Eller refererade folket till någon annan? Och om kaliferna svarade på deras frågor, hur gick de tillväga och vad var deras referenser?

Ser vi på historien så ser vi att det inte fanns någon annan än Imam Ali (fvmh) som var kunnig nog att svara på frågorna!

Detta blev således den mest politiska frågan som debatterades, vilket bidrog till mycket blod som gick till spillo, trots att Profeten hade förutsett detta och även gett en lösning till detta problem. Profeten hade gett sin egna Heliga Familj (Ahl al-Bayt) som räddning och lösning på problemet, något som det struntades i. Imam Ridha, precis som sin förfader Imam Ali (fvmd), deltog i olika teologiska debatter för att försvara sitt och sina förfäders gudomliga ledarskap. Han debatterade om sin familjs värde samtidigt som han svarade på frågor och tvivel som folket hade. Nedan ser ni vissa exempel:

 

Vikten av Imamens närvaro på jorden

Imamens närvaro på jorden är en essentiell och ytterst viktig fråga, och det är även något som Imam Ridha (fvmh) flitigt tillfrågades om. Gruppen Waqifiyyah, som är en grupp som har uppkommit ur shiaislam och som inte tror på Imam Ridhas ledarskap, ifrågasatte hans ledarskap och fortsättningen av ledarskapet (till hans son och sonson), samtidigt som de ifrågasatte andra frågor om ledarskapet såsom Imamernas fördoldhet. Imamen svarade på alla dessa frågor.

Diskussionen gällande Imamernas ledarskap och dess bevis och betydelse på jorden var en teologisk debatt som Imamen var delaktig i, både med shiiter och såväl icke-shiiter. Det var det ledarskap som Koranen har refererat till i olika verser genom att nämna ordet ”ledare” (”imam” (2:124) och ”a’immah” (32:24)), och det ledarskap som Imamen betonade gällande att det inte fanns någon tid och det inte heller kommer att finnas någon tid då jorden inte har någon Imam. Utan en Imam skulle människorna på jorden drunkna och vara vilseledda.

Utan Guds bevis (en Imam) på jorden är det inte möjligt för människan att leva, då människans system inte är skapat att fungera utan en samtida Imam. Ungefär 15 återberättelser från Imam Ridha (fvmh) finns gällande vikten och existensen av Imamerna på jorden. De återberättelser som har återberättats från Imamen gäller flertalet områden, som exempelvis vad skillnaden mellan en profet och Imam är och vad Imamernas ställning och betydelse är, och det faktum att den som inte känner sin tids Imam dör som en ignorant person.

Imamernas ledarskap är Profetens kalifat och hans kvarleva, och Profetens kunskap ligger hos Imamerna.

En gång blev Imam Ridha tillfrågad om Profetens svärd var med honom. Imamen svarade med tydlighet att svärdet sannerligen var hos honom.

Precis som det är obligatoriskt att följa Imamerna (precis som det är obligatoriskt att följa Profeten), är det även viktigt för Imamerna att skydda sitt ledarskap, exempelvis Imam Ridha gentemot gruppen Waqifiyyah.

 

Imamens felfrihet

En av frågorna gällande det gudomliga ledarskapet som har nämnts i Imam Ridhas återberättelser är Imamernas ofelbarhet. Detta ämne är viktigt då Imamen är Profetens efterträdare (Profeten var själv ofelbar och vars ofelbarhet är av ytterst vikt). Således bör Profetens efterträdare, precis som Profeten själv, vara ofelbar. Imamernas felfrihet var en fråga som orsakade mycket frågor och splittring bland de olika grupperingarna inom shiaislam.

Inom sunniislam anser inte sunnitiska lärda att ofelbarhet är ett krav för en imam och för en ledare, då de imamer och ledare de tror på inte är felfria. En grupp inom Ahl al-Sunnah ansåg att ledaren måste vara från stammen Quraysh, medan en annan grupp ansåg att den tidens mest store och lärde borde vara ledare, vilket ledde till att Abu Bakr och de andra kaliferna valdes. Detta var även en syn som skolan Mu’tazilah hade. De grundade dessa åsikter och beslut utifrån de rådande omständigheterna, medan islam tydligt förespråkar att Koranen och Profetens ord ska efterlevas och följas, inte det som folk tycker och tänker.

Shiamuslimerna tar sitt stöd och sina bevis om sin tro på Imamerna från Profeten (fvmh & hf) och den Heliga Koranen, och även Imamerna har under historiens gång aktivt försökt att påvisa detta. Imam Ridha (fvmh) var aktiv i flertalet debatter under sin tid för att reda ut missförstånd gällande ledarskapet.

Nedan återberättar Imamen egenskaper som enbart kan hittas hos en Imam och som ingen annan människa har.

Kulayni[1] återberättar från Abdul Aziz al-Muhtadi:

”En fredag satt vi i stormoskén i Merv (nuvarande Iran) och vi började prata om det gudomliga ledarskapet och olika grupper och människors splittring i denna fråga. Imam Ridha klev in i moskén med ett leende och började diskutera och beskriva det gudomliga ledarskapet, händelsen i Ghadir samt egenskaperna hos en Imam. Han sa:

«… الامام يحل حلال الله و يحرم حرام الله و يقيم حدود الله… البدر المنير… المطهر من الذنوب و المبراء عن العيوب… واحد دهره… ولا يوجد منه بدل ولا له مثل ولا نظير مخصوص بالفضل کله من غير طلب منه له و لا …»

I denna återberättelse diskuteras Imamens handlingsfrihet samt hans egenskaper.

1 – Imamen låter det som Gud har gjort tillåtet för folket vara tillåtet, och det Gud gjort haram (otillåtet) vara haram.

2 – Han upprätthåller heliga gränser (genom att etablera islamiska regeringar och arbeta så att detta uppnås).

3 – Imamens ansikte liknas vara lika skinande som månen.

4 – Imamen är fri från synder (är felfri).

5 – Imamen har ingen (samtida människa) som leder honom, utan varje tid har en Imam som är ledare och i kontroll.

6 – En Imams storhet är inget som kan erhållas av andra.[2]

Bland olika sunnitiska grupper fanns denna syn att kalifen blev vald av folket (genom en folkomröstning/råd) och att han var tvungen att vara från stammen Quraysh[3]. Bland shiamuslimerna fanns dock en annan syn, att Imamen skulle vara sin tids mest lärde och fulländade person.

Shiamuslimerna har sedan länge använt den Heliga Koranen och dess verser som stöd för sin syn, som exempelvis kapitlet Maidah, vers 67:

Förkunna, å Sändebud, allt vad din Herre har uppenbarat för dig!…”  och vers 3 ur samma kapitel: ”…Denna dag har Jag fullbordat det religiösa regelverket för er och skänkt er Min välsignelse i fullaste mått. Jag har beslutat att islam skall vara er religion…”

 

Genom dessa verser är shiamuslimer övertygade om att Profeten agerade enligt dessa verser under händelsen i Ghadir[4]. Och bland de ämnen som Imam Ridha flitigt diskuterade och lyfte fram, fanns just ämnet om Ghadir samt Imam Alis ledarskap och hans storhet. Imamen debatterade mycket om Imamens rättighet till kalifatet, då det var ett ämne som människorna var väldigt intresserade av och kände behov av.

Precis som det har återberättats så debatterade även Ma’mun om detta med sunnitiska lärda, och genom att framföra bevis vann han över dem och påvisade De troendes mästare Imam Alis ledarskap och hans storhet.

 

Imam Ridha nämnde även återberättelser där Profeten hade talat om sin vänskap med Imam Ali samt om hans ledarskap samt hans storhet för olika grupper, och grupper såsom nawasib (de som avskyr Imam Ali), Waqifiyyah, zayditer och andra grupper från sunniterna såsom de bokstavstrogna och mu’taziliterna. De flesta av dessa tillfällen skedde i undantagstillstånd när Imamen var i Iran, där han med noggrannhet kunde förklara det gudomliga ledarskapet samt hur han var Guds ställföreträdare på jorden. Detta kan man se när Imamen nämner det i traditionen ”Den gyllene länken” (Silsilat al-Dhahab), där han efter att ha pratat om monoteismen nämner det gudomliga ledarskapet samt hans gudomliga ställning hos Gud. Folket trodde nämligen att kalifatet var något gudomligt och en rätt väg som de hade valt efter monoteismen och profetskapet. Imamen bevisade att det var felaktigt och att det gudomliga ledarskapet är den riktiga vägen till att monoteismen förverkligas och att det är Profetens kvarleva. Från Imam Ridha hittar vi även ca 73 återberättelser där han talar om att detta ledarskap börjar med Imam Ali (fvmh), och vi ser även att han i olika debatter och svar på frågor som folk ställt honom tar varje tillfälle till akt att nämna detta. I hans återberättelser ser vi bland annat ämnet ledarskap samt dess legitimitet, och att Imamen mer ingående talade om ledarskapet samt Imam Ali och alla andra Imamers egenskaper, och att han öppet förklarade sig själv som Imam vilket tidigare inte hade varit så lätt.

Det var därför Profeten gav Imamen titeln ”Ridha”, eftersom han accepterats av alla och att även hans största motståndare Ma’mun erkände hans ledarskap (det ledarskap som även accepterades av vissa icke-muslimer).

 

Antalet Imamer och Imamernas egenskaper

Den tidens kalifer trodde att Imamernas plikt enbart var att predika om ledarskapet (om deras namn, titlar, antal och familjer) samt att arbeta emot dåtidens felaktiga grupper.

Imamen hade vid vissa tillfällen förklarat en Imams plats i samhället och på så sätt bevisat Imamens roll. Förutom att Sheikh Saduq[5] har tagit upp detta i sin bok ”Kamal al-Din wa tamam al-ni’mah” har han även tagit upp några återberättelser om de tolv Imamerna och deras specialiteter i sin bok ”’Uyun Akhbar al-Ridha”. Det sätt som Imam Ridha (fvmh) använde för att rädda den shiitiska ideologin och för att motarbeta de teologiska felaktigheterna som fanns var både genom att aktivt motsätta sig dem, samt genom att tala om det gudomliga ledarskapet, samtidigt som han försökte släcka den eld som arbetade emot ledarskapet.

Ma’mun var själv en mu’tazilit och avvek även från den traditionella shiitiska läran. Imamen fördömde kunskapen han hade, och p.g.a. detta valde Ma’mun att förbereda planerna på att utnämna Imamen som sin tänkta efterträdare. Ma’mun själv godkände att kalifatet och ledarskapet var Imamens rätt och att det var något som hade tagits ifrån honom och hans ätt utav de föregångna (umayyaderna och abbasiderna).  Imamen sa själv följande om detta ämne: ”Ma’mun insåg vad som var vår rätt, och det som hade nekats oss tidigare gav han tillbaka. Han tänker även ge mig kalifatet, om jag är vid liv.” Förutom att nämna sina rättigheter gällande styret (som Ma’mun ville ge till Imamen) nämnde han även konspirationerna Ma’mun hade gentemot honom, exempelvis då Ma’mun försökte döda Imamen. Förutom det arbetade Imamen aktivt med att bevisa för kaliferna att hans ledarskap var hans bestämda rättighet och att ingen kan bli ledare eller Imam om han inte är ofelbar. Det var de här händelserna som ledde till att Imamen accepterade Ma’muns förslag om att bli hans tänkta efterträdare. Detta ledde även till att ashariterna och mu’taziliterna, samt alla shiitiska grupper insåg att kalifen inte var den tidens Imam och att kalifatet var en rättighet som hade tagits ifrån Imamerna utav abbasiderna. Således förstod folket även att Ma’mun var en tyrann, och på så sätt lyckades Imamen bevisa shiaislams rätta tro och bevisa den felaktiga tron hos de andra grupperna.

Det gudomliga ledarskapet är en av de fundamentala frågorna som finns inom den islamiska tron, och flertalet sunnitiska lärda var av den tron att ledarskapet och kalifatet var ett, samt att abbasiderna och umayyaderna var Imamer och att det var obligatoriskt att lyda deras order. Ma’muns avsikt bakom att göra Imamen till sin tänka efterträdare var att få konceptet om det gudomliga ledarskapet att försvinna, men det blev tvärtom tack vare Imamens ansträngningar. Det blev klart för folket att kaliferna var på fel väg och att sanningen var att följa Profeten och hans heliga ätts väg.

 

[1] En stor shiitisk lärd som är känd för sin hadithsamling al-Kafi, som innehåller 16199 traditioner.

[2] Kulayni, Kafi, Pishin, vol. 1, s. 198; ‘Uyun, ibid, vol. 1, s. 450.

[3] Den stam Profeten Muhammed (fvmh & hf) tillhörde och som var den mäktigaste stammen i Mecka. Trots detta var det många från den stammen som krigade mot Profeten innan de besegrades.

[4] Ghadir Khumm är en plats utanför Mecka mitt i öken och det var där tusentals muslimer samlades efter Profetens (fvmh & hf) sista hajj under tre dagar för att lyssna på hans viktiga tal som viktiga koranverser uppenbarades kring. Dessa verser uppenbarades i samband med att islam blev komplett och att Imam Ali (fvmh) officiellt valts ut som Profetens efterträdare.

[5] En av shiamuslimernas största lärda från 900-talet e.Kr. och som har sammanställt en av de fyra största hadithsamlingarna, ”Man la yahduruh al-faqih”.

Ahl al-Bayts storhet

De återberättelser som har rapporterats från Imam Ridha om Profeten talar om honom och hans heliga ätts status och hans överlägsenhet över alla skapelser och andra profeter.

Under umayyadernas och abbasidernas tid uppstod felaktiga påståenden, påståenden om att Profeten och hans familj var vanliga människor.

Imam Ridha (fvmh) återberättade en hadith från Imam Ali (fvmh):

”Jag frågade Profeten en dag: ”Å Guds Sändebud! Är du överlägsen eller är ängeln Gabriel överlägsen dig?”

Profeten svarade: ”Å Ali! Gud skapade profeterna överlägsna änglarna och oss överlägsna alla andra profeter. Den bäste efter mig är du och dina efterträdare.  Änglarna är våra tjänare och våra vänner. Änglarna prisar Gud och ber om förlåtelse åt de som har accepterat vårt ledarskap.

Å Ali! Om inte vi fanns skulle inte Adam, Eva, paradiset, helvetet, himlarna och jorden ha skapats. Vi är bättre än änglarna p.g.a. vår insikt om Gud och vår dyrkan. Vår överlägsenhet är p.g.a. att vi är de första själarna som Gud skapade, och vi är de första som vittnade om Guds Enhet, och vi är de första själarna som prisade Gud…”

Imamens svar gällande Ma’muns misstankar om det gudomliga ledarskapet

Imamen fick flertalet frågor från människor som hade felaktiga bilder om profeternas felfrihet som han svarade på. En av de som flitigt frågade Imamen var Ma’mun. En dag frågade Ma’mun Imamen:

”Du som anser att Profeten är fri från synder, vad anser du om denna koranvers?

“…Adam bröt [alltså] mot sin Herres befallning och slog in på en förbjuden väg.” (Kapitlet Taha, vers 121)

Imamen svarade: ”Den här versen uppkom innan Adams profetskap och detta syftar inte på att han begick en större synd.”

Ma’mun fortsatte att ställa honom frågor om bland annat Abrahams, Moses och andra profeters felfrihet, och Imamen svarade honom med tillfredsställande svar.  Och trots att Ma’mun trodde på Mu’tazilahs tro bevisade Imamen att den tron är felaktig och Ma’mun förstod att han hade haft fel.

Alla svar som Imamen gav Ma’mun var baserade på verser ur Koranen och även frågorna som Ma’mun, som påstådde att profeterna inte var felfria, ställde Imamen. Även dem valde Imamen att svara på bästa möjliga sätt genom att använda bevis från koranverser. Ma’mun förstod att han inte kunde vinna över Imamen och valde att gå därifrån, samtidigt som han viskade en tradition från Profeten om värdet av ledarskapets och profetskapets familj.

Profetskap

Profetskap är ett av de viktigaste ämnena inom religionen efter frågan om monoteismen. De lärda inom islam har olika synpunkter om detta ämne och de ämnen som Imamen har debatterat om är två:

1) Det allmänna profetskapet

2) Det speciella profetskapet

När man talar allmänt om profetskap talar man om vad en profet är och om profeternas felfrihet. När man talar om det speciella profetskapet talar man om profeternas mirakel och deras heliga skrifter samt andra frågor.  Den viktigaste skillnaden mellan de olika islamiska grupperingarna som har bidragit till meningsskillnader mellan dem är frågan om profeternas felfrihet. Exempelvis tror mu’taziliter att profeterna brukade begå större synder innan de officiellt blev profeter, och vissa anhängare till mu’taziliterna tror även att efter att de blivit profeter kunde de begå mindre synder (att det finns en sannolikhet till det).

Det har rapporterats från de äldre som tillhör den här gruppen, Abu Ali Jubba’i och Abdul Ja’far, att profeterna inte avsiktligt kan utföra större eller mindre synder efter att de officiellt har blivit profeter, men de kan oavsiktligt begå mindre synder efter att de har blivit profeter.

Vissa grupper inom islam är även av den tron att efter Profetens (fvmh & hf) profetskap så kunde han begå synder. Avsikten till dessa anklagelser var så att de kunde fria vissa följeslagare samt umayyaderna som exempelvis Muawiyah, efter att Profeten hade förbannat dem.

Shiamuslimer är av den tron att Profeten var fri från alla avsiktliga och oavsiktliga synder, stora som små, vare sig det var före han blev profet eller efter. Om Profeten skulle vilja begå synder, som både mu’taziliterna och ashariterna tror på, skulle det ha stora konsekvenser.

Om en profet är kapabel till att utföra synder, uppstår det tvivel och frågor (t.ex. att det är okej att synda eftersom profeterna syndat eller att man inte kan lita på dem).  Således anser shiiter att profeterna var fria från synder (p.g.a. deras egen fromhet och att Gud skyddar dem från synd), eftersom det är det mest logiska och mest resonabla, och har även stöd från återberättelser och traditioner. Därför har även Imamerna valt att återberätta detta till sina följare. De visste faran av dessa tvivel, och de visste att det var så islam kunde ifrågasättas, precis som vi ser hur orientalister har lyckats förolämpa Koranen och Profeten med dessa tankar, något som vissa drar fördel av.

Imam Ridha har flertalet återberättelser där han talar allmänt om profetskapet, där en del av hans återberättelser talar om att bevisa profetskapet samt en del som nämner de stora heliga profeterna. De återberättelserna talar om deras egenskaper samt deras heliga böcker, samtidigt som de även nämner islam och de fem stora profeterna. Andra stora profeter såsom Adam, Noa, Abraham, Ismael, Josef, Moses, Josua, Daniel, Khidhr, Salomo, Jesus och Profeten Muhammed (fvmd) har även nämnts. Imam Ridha har mer flitigt talat om Profeten Muhammed och hans egenskaper, och har även talat om profetskapets fortsättning (det gudomliga ledarskapet) i Profetens familj.

Tro och dess nivåer, samt trolöshet

En av de saker som flitigt debatterades bland de olika grupperna och som de hade många åsikter om trots deras egna felaktigheter, var frågan om tro. Några av dem sa att mellan icke-tro och tro finns det någonting som varken är något av dem. Vissa av dem trodde att tro har stadier, och vissa ansåg även att tro inte kan vara i upphov till framsteg och att det är fri från brister. Det är därför som alla Imamer har återberättat flertalet traditioner som finns att hitta i olika shiitiska böcker p.g.a. rådande omständigheter och dåtidens nödvändigheter som de såg, och dessa traditioner som är i ett separat kapitel anses vara väldigt viktiga.

Den bortgångne lärde Majlisi har dedikerat speciella stycken ur sin bok Bihar al-Anwar för detta ämne. Enligt historien började detta ämne som ett stridigt och kontroversiellt ämne när dåtidens lärda började tala om koranverser och bestred verserna utan att tänka, och fördröjde sina handlingar. Således blev detta tänkande ett stort problem inom den islamiska tron, och alla olika grupper började presentera sina egna idéer.

Det finns även flera återberättelser från Imam Ridha om detta ämne som har öppnat upp ögonen för många shiiter och andra muslimer om vad som är rätt. Imamen har sagt att tron är det mäktiga och början till islam, och att det finns flertal grader av tro och islam och att handling är viktigt för att nå upp till en viss grad. Genom att beskriva de troende muslimernas egenskaper samt genom att nämna personer som nått den nivån, har man beskrivit tron och dess olika grader.

När Imamen ville beskriva tro använde han sig av återberättelser från Profeten som säger: ”Tro är en känsla som kommer från hjärtat, en bekännelse från tungan och att handla enligt islams pelare.”

Slumpen och ödet, tvång och fri vilja

Detta problem var ett viktigt och stort problem som fanns under Imamens tid, och det var ett problem som hade funnits ända sen islams uppkomst. Umayyaderna förespråkade konceptet ”tvång” (fatalism; att Gud tvingar en i alla handlingar), och eftersom de bokstavstrogna hade sin grund under umayyadernas tid, förespråkade de också detta tankesätt.

Mu’taziliterna trodde dock på det motsatta och trodde att människan hade komplett fri vilja. Imam Ridha valde att återberätta traditioner för dem från Imam Sajjad och Imam Sadiq (fvmd), och valde på det sättet att bevisa sin ståndpunkt för dem.

Muhammad ibn Abi Nasr Bazanti[1] frågade Imamen varför vissa shiiter tror på tvång och vissa på fri vilja. Imamen svarade honom:

”I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges Namn.

Gud har sagt: ”Å Adams ättlingar! På grund av Min vilja och p.g.a. Min styrka gör du dina obligationer. Och p.g.a. den välsignelse Jag gett dig (din styrka) väljer du att synda. Jag har gett dig ögon och öron, och de synder du begår är från dig och du väljer själv om du vill begå synder. Styrkan Jag har gett dig använder du för att göra bra saker. Att tillskriva mig de goda handlingarna är bra eftersom Jag har gett dig styrkan så att du kan begå goda handlingar, så att du m.h.a. denna gudomliga styrka ska nå Mig, så att du hittar meningen med att leva och så att du inte glömmer bort målet och meningen med ditt liv.””[2]

Imamen var väldigt sträng gentemot de som hade detta tankesätt (fatalism) och sa även: ”Acceptera inte zakat (skatt) från de som tror på tvång, ge dem inte allmosa och acceptera inte deras vittnesbörd.”[3]
Han sa även: ”Den som tror på tvång eller något liknande räknas som en förnekare och polyteist. Vi tar avstånd från den personen i denna och nästa värld.”[4]

Anledningen till det är för att de har en felaktig och korrupt tro, och eftersom deras trosbekännelse inte är legitim blir den också ogiltig.

Anledningen till att Imamerna hade denna åsikt gällande de som trodde på tvång var för att dessa tankar gör så att människan blir passiv och accepterar all sorts förtryck, och accepterar ett liv fyllt av förtryck och orättvisa. Imamerna försökte få människorna att förstå att människan själv står för sin framtid och är en individ som har fri vilja, och har en direkt roll i att ändra på samhället och stå för dess framsteg. Detta är även det som menas i den här heliga versen:

”…Gud förändrar inte människornas villkor, förrän de ändrar sitt sinnelag…” (kapitlet Ra’d (Åskan), vers 11)

På grund av de politiska och sociala konsekvenserna som detta tankesätt hade på människorna motsatte sig Imamerna detta tankesätt. Det finns flertalet återberättelser som talar om Imamens motsättning gentemot denna ideologi. Om det inte var för Imamens kvicka tänkande hade inte enbart islam försvunnit, utan Koranen hade även förvanskats. På så sätt ser vi att alla islams absoluta principer, från monoteismen och Koranen, till profetskapet och tron på domedagen, skyddades av Imamerna, till skillnad från de som gjorde anspråk på kalifatet. De skyddade inte islam, och kunde inte heller skydda religionen eftersom de rättfärdiga efterträdarna och kaliferna till Profeten inte är några andra än Imamerna. Om Imamerna hade fått utöva sin befogade makt de hade inom staten och politiken hade inte dessa kriser och dilemman uppstått. Ur ett intellektuellt perspektiv var även Imamerna begränsade, speciellt från staten och ingen kunde fritt ställa sina frågor inför dem och få svar på sina frågor. Alla Imamerna var under strikt övervakning och uppsyn av umayyad- och abbasidkaliferna, och anledningen till Imam Mahdis fördoldhet är p.g.a. detta förtryck. Detta bidrog sedan till att enbart ett fåtal var medvetna om Imam Mahdis födelse.

[1] En stor shiitisk lärd som var en kompanjon till Imam Kazim, Imam Ridha och Imam Jawad (fvmd).

[2] Kulayni, Kafi, Beirut, Dar al-Adhwa’, 1405, vol. 1, s. 160.

[3] Saduq, Tawhid-e Pishin, s. 362.

[4] Ibid, s. 364.

Felaktig bild av Guds Essens

Vissa sunnitiska grupper, t.ex. Ahl al-Hadith, brukade säga att Gud sitter på en tron och att en bit av den tronen (ungefär som fyra fingrar i storlek) är till Profeten som han kan sitta på.[1] Detta tankesätt som kom från Abu Muslim, som tillhörde Ahl al-Hadith, var beviset på en svag tro. Ahl al-Hadith hade även speciella åsikter om Guds Tron. När de valde att yttra detta inför Imamen blev han arg och sa:

«من شبه الله بخلقه فهو مشرك و من وصفه بالمکان فهو کافر و من نسب اليه ما نهي عنه فهو کاذب»

”Den som väljer att likna Gud vid Hans skapelse är en polyteist, den som tillskriver Honom en plats är en förnekare och den som relaterar osanna saker till Honom är en lögnare.”[2] Imamen använde även vers 105 ur kapitlet Nahl (Biet) för att bevisa sin ståndpunkt.

Ett av Imamens sätt att motbevisa argumenten var genom att använda sig av Koranen och Profetens handlingssätt och ord, samt Imam Alis predikningar. Dessa fungerade på dem han argumenterade med och det tillfredsställde dem.

Ahl al-Hadith tillskrev Gud kroppsdelar, och för att motbevisa dessa argument valde Imamen att använda sig av rätt argument och bevis för att Gud inte kan observeras av det blotta ögat (då Han inte är av materia och inte har en kropp). Om det inte hade varit för Imamens motsättning hade islam förändrats, precis som kristendomen, och Profeten hade precis som Jesus blivit kallad Gud. Imamerna arbetade emot de polyteistiska krafterna som försökte få fäste i islam.

[1] ‘Attardi, ibid, s. 15-20.

[2] Sheikh Saduq, Tawhid, Ta’liq Husseini Tahrani, Seyyed Hashim, tryckt i Qom, Jame’eh-ye Modarresin, utan årtal, s. 69.