Delar ur Imam Ridha (fvmh) barmhärtighet

Imam Ridha (fvmh) föddes p.g.a. Profetens välsignelser och godhet. Bland sunnitiska återberättelser har det skrivits:

”När Hamidah, Imam Kazims moder, köpte en slavinna vid namn Najmah såg hon  Profeten i sin dröm. Han sa till henne: ”Ge denna slavinna till din son (Imam Kazim). Från denna slavinna kommer en son att födas som är en av de bästa på jorden.” Hamidah gjorde som Profeten hade sagt och Imamen valde att ändra hennes namn, Najmah (Stjärna), till Tahirah (den Rena).”[1]

Mirakel under graviditeten

Imam Ridhas moder sa: ”Under graviditeten upplevde jag den inte som svår, och när jag brukade sova hörde jag prisande och välsignande av Gud.”[2]

 

Imamens åkallelser under hans barndom

Hans moder fortsatte att säga: ”När han föddes la han sina händer mot marken samt riktade sitt huvud mot himlen, medan hans läppar rörde på sig. Han höll på att läsa åkallan. Då kom hans fader och sa till mig:

”Guds, den Allsmäktige och Glorifierade, välsignelser över dig!”

Imam Ridha gavs till Imam Kazim, som läste böneutropet i hans högra öra och iqamah i hans vänstra. Sedan gav han honom vatten från [floden] Eufrat.”[3]

Harun kommer inte att lyckas

Safwan ibn Yahya[4] sa: ”Efter Imam Kazims martyrskap och början på Imam Ridhas ledarskap var jag rädd för Haruns konspirationsförsök gentemot Imam Ridha, och det var även något jag yttrade till Imamen. Han sa: ”Harun kommer att försöka göra sitt jobb, men kommer inte att lyckas.””

Safwan fortsatte att rapportera genom pålitliga personer att Yahya ibn Khalid Barmaki (Haruns visir) sa följande till Harun al-Rashid:

”Ali ibn Musa påstår sig vara Imam.” Med detta sagt hade han som avsikt att hetsa upp Harun.

Harun svarade tillbaka: ”Det som vi gjorde mot hans far är nog. Vi ska väl inte döda hela deras ätt?!”[5]

Min och Haruns begravningsplats är densamma

Musa ibn ’Imran sa: ”En dag såg jag Ali ibn Musa al-Ridha i Medinas moské när Harun höll på att föreläsa. Imamen sa till mig: ”Du kommer att se att jag och Harun kommer att begravas på en och samma plats.”[6] Även i staden Mecka sade Imamen liknande ting.”

Hamza ibn Ja’far Arjani sa:

”En dag såg jag att Harun al-Rashid gick ut från en dörr från Medinas moské, samtidigt som Imamen gick ut från den andra. Efter det pekade Imamen på Harun och sade:

”Just nu är vi långt från varandra, men vi kommer att mötas inom kort. Å landet Tus! Du kommer att begrava mig och honom på en och samma plats.”[7]

Ma’mun dödar Amin

Hussein ibn Yasir sa:

”En dag sade Ali ibn Musa al-Ridha till mig:

”Abdullah (Ma’mun) kommer att döda sin broder Muhammed (Amin).” Jag frågade Imamen: ”Kommer Abdullah ibn Harun att döda Muhammed ibn Harun?”

Imamen sa: ”Abdullah Ma’mun kommer att döda Amin.”

Precis som Imamen hade förutsett skedde det.”[8]

Ja’far blir rik

Hussein ibn Musa sa: ”Vi var en grupp från Hashims stam som satt med Imamen när Ja’far ibn Umar ’Alawi gick förbi oss. Eftersom han var fattig gjorde vissa av oss narr av honom.

Imamen sade då: ”Ni kommer att se att inom kort kommer hans liv att ändras. Hans ägodelar kommer att öka, såsom hans tjänare, och hans yttre kommer att bli vackrare.””

Musa ibn Hussein sa:

”Efter en månad ändrades Medinas guvernör och Ja’far ibn Umar ’Alawi valdes som guvernör. Hans ställning och status ändrades, och precis som Imamen hade sagt ändrades hans tillstånd till det bättre. Efter det började vi respektera och be för Ja’far.”[9]

Förbered dig själv inför döden!

Hakim Neyshaburi återberättade själv från Sa’id ibn Sa’d att Imamen en dag sa till en man:

”Å Guds tjänare! Testamentera det du vill och förbered dig inför det du inte kan [springa] ifrån (döden).”

Återberättaren sa: ”Mannen dog tre dagar efter detta.”[10]

Abu Habils dröm

Hakim Neyshaburi återberättade själv från Abu Habil:

”En dag såg jag Guds Sändebud i min dröm, på den plats där pilgrimer oftast slår läger och vilar, och jag hälsade på honom. Bredvid honom fanns en tallrik med dadlar från Medina, dadlar som kallas för Sayhani. Han gav mig 18 dadlar, som jag åt. Jag tyckte om smaken och önskade äta mer. Efter 20 dagar kom Ali ibn Musa al-Ridha från Medina till Mecka och folket kom för att möta honom. Jag likaså gick för att möta honom och såg att han satt exakt på den plats som Profeten suttit på i min dröm, och han hade även en tallrik full med dadlar från Medina, de dadlar som Profeten haft i min dröm.

Jag hälsade på Imamen och han kallade mig till honom och gav mig en handfull dadlar, precis lika många som Profeten hade gett mig. Jag bad honom att ge mig fler dadlar. Imamen svarade: ”Om Profeten hade gett dig fler hade jag också gjort det.””[11]

Styrets fall i Mecka

En dag sa en resenär:

”Jag och Imamen var tillsammans i staden Mani. Plötsligt steg Yahya ibn Khalid Makki in till samlingen, samtidigt som hans ansikte var täckt och fullt med sand och damm. Imamen vände sig om mot mig och sa: ”Dessa är stackare som inte vet vad som kommer att hända dem i år.””

Och precis som Imamen hade förutsett föll Meckas styre samma år. Sedan sade Imamen: ”Och det mer konstiga är att jag och Harun är som dessa två fingrar (Imamen tog upp sitt pek- och långfinger).” Jag förstod inte vad Imamen pratade om förrän efter hans bortgång då han begravdes bredvid Harun.”[12]

Mitt tänkta ledarskap är inte varaktigt

Madini sa: ”När Imamen satt i samlingen med sina speciella kläder, för att acceptera sitt tänkta ledarskap efter Ma’mun, satt han och lyssnade på deras tal. Hans blick föll på en av sina kompanjoner och han såg att en av dem var väldigt glad över detta tänkta ledarskap. Imamen kallade honom till sig själv och viskade i hans öra: ”Fäst inte ditt hjärta vid detta koncept om att vara en tänkt efterträdare, och var inte glad över detta eftersom detta är något som inte är varaktigt.”[13]

Konspiratörerna blir förödmjukade

När Ma’mun utsedde Imam Ridha som sin tänkta efterträdare och kalif var de i Ma’muns omgivning inte nöjda med beslutet. De var rädda att abbasiderna skulle förlora kalifatet och att fatimiderna skulle få makten. På grund av det hyste de agg gentemot Imamen och avskydde honom, och de väntade på ett bra tillfälle då de kunde uttrycka dessa känslor.

Därför bestämde de att varje gång Imam Ridha skulle träffa kalifen och då assistenterna drar undan gardinerna för att Imamen ska träda in

skulle ingen hälsa på Imamen, inte visa respekt till honom och inte dra undan gardinerna.

Efter att de tog detta beslut steg Imamen in i rummet som vanligt, men plötsligt gick de emot sina beslut och drog undan gardinerna för honom. De började skylla på varandra, varför de hade dragit undan gardinerna för Imamen, men de tog beslutet att göra detsamma dagen efter. Dagen efter kom Imamen och hälsade på männen, men de drog inte undan gardinerna. Vid det ögonblicket kom en stark vind som drog undan gardinerna och när Imamen skulle gå ut hände detsamma. Då förstod de att Imamen har en speciell plats hos Gud och därefter bestämde de sig för att tjäna Imamen.[14]

Händelsen där djuret tämjdes framför Imamen

Historien gällande Lögnerskan Zainab är en historia som rapporterats bland såväl shiiter som sunniter. Det är en historia som bevisar det gudomliga ledarskapets höga ställning. Om denna händelse finns det flertalet och olika återberättelser, dock inget som påverkar dess äkthet. Det som diskuterats gällande denna händelse är huruvida den utspelade sig under Imam Ridhas tid eller under Imam Hadis (fvmd) tid.

I staden Khorasan fanns det en kvinna som hette Zainab, som påstod att hon var en av Alis (fvmh) ättlingar och av Fatima Zahras heliga släkt, och denna nyhet nådde Imamen. Imamen kallade på kvinnan samtidigt som han förnekade att hon var från Profetens ätt. Kvinnan gjorde narr av Imamen och sa oförskämt till honom: ”Du som tvekar på min härstamning, jag tvekar likaså på din!”

Under den perioden hade tidens sultan en plats med vilda djur, för att ställa människor inför rätta. Imamen kallade kvinnan till sultanen och sa:

”Den här kvinnan är en lögnerska, som uttalar lögner om Ali och Fatima samtidigt som hon inte är från deras ätt. Om hon talar sanning, om hon verkligen är från Alis och Fatimas ätt, är hennes kött otillåtet för dessa vilda djur (de kan inte äta hennes kött). Så ställ henne inför dessa djur. Om hon talar sanning kommer dessa djur inte att närma sig henne, men om hon ljuger kommer de att äta upp henne.”

När kvinnan hörde detta sa hon till Imamen: ”Ställ dig inför dessa djur om du talar sanning!”

Utan att säga något gick Imamen in i djurhålan samtidigt som sultanen och människor stod tittandes. När Imamen steg in i hålan tämjdes djuren inför honom och la sina tassar på marken som ett tecken på lydnad för Imamen, samtidigt som de smekte Imamens ansikte och händer. Imamen steg ut ur grottan och sultanen gav order om att kvinnan skulle föras in, vilket kvinnan inte accepterade. Sultanen gav då order om att kvinnan skulle föras in i grottan som mat för djuren. Efteråt blev kvinnan känd som Lögnerskan Zainab.[15]

Mas’udi anser att denna händelse inträffade för Imam Hadi.[16] Denna händelse är en känd rapport för shiamuslimer enligt Ahl al-Sunnah.[17] Stora sunnitiska lärda såsom Ibn Hajar Haythami har även rapporterat denna händelse från vissa lärda inom Ahl al-Sunnah[18], och Abu Ali Umar ibn Yahya ’Alawi har även rapporterat att denna händelse är autentisk.[19]

Dock har det under vissa tillfällen sagts att denna händelse har inträffat två gånger; under Imam Ridhas tid samt under Imam Hadis tid.

[1] Rawdhat al-Ahbab, ’Ata’ullah ibn Fadhlullah Shirazi, s. 43, Istanbul, Turkiet; Miftah al-najah fi Manaqib Al al-’Aba, Muhammed Khan ibn Rostam Badakhshi, Makhtut, s. 176, återberättat från Ihqah al-Haqq, vol. 12, s. 364; Tarikh al-Islam wa al-Rijal, Sheikh ’Uthman Siraj al-Din Hanafi, s. 369, Makhtut, återberättat från Ihqaq al-Haqq, vol. 12, s. 348.

[2] Rawdhat al-Ihbab, vol. 4, s. 43; Miftah al-Ma’arif, Mawlawi ’Abd al-Fattah Hanafi Hindi, Makhtut, s. 79, återberättat från Ihqaq al-Haqq, vol. 12, s. 553.

[3] Ihqaq al-Haqq, Shahayid Qadhi Nurullah Shoushtari, vol. 12, s. 343, återberättat från Muhammed Khaja Parsi Bukhari, Fasl al-Khitab.

[4] Han var en kompanjon till Imam Kazim, Imam Ridha och Imam Jawad (fvmh) och en trovärdig traditionsåterberättare.

[5] Al-Fusul al-Muhimmah, 245; Nur al-Absar, Dar al-Kutub al-’Ilmiyyah, Beirut, Libanon, första uppl., 1418 AH, s. 243; Jami’ al-Karamat al-Awliya’, vol. 2, s. 311; Al-Ithaf Bihubb al-Ashraf, s. 314.

[6] Al-Fusul al-Muhimmah, 246; Nur al-Absar, s. 244; Jami’ al-Karamat al-Awliya’, vol. 2, s. 312.

[7] Nur al-Absar, s. 244; Jami’ al-Karamat al-Awliya’, vol. 2, s. 313; Al-Ithaf Bihubb al-Ashraf, s. 315-316.

[8] Al-Fusul al-Muhimmah, 247; Nur al-Absar, s. 243; Al-Ithaf Bihubb al-Ashraf, s. 319.

[9] Nur al-Absar, s. 243; Miftah al-Najah, s. 76; Akhbar al-Dawl wa Athar al-Awwal, s. 114; Al-Ithaf Bihubb al-Ashraf, s. 318.

[10] Al-Sawa’iq al-Muhriqah, Ibn Hajar Haythami, Dar al-Fikr, Beirut, Libanon, s. 122; Al-Fusul al-Muhimmah, s. 247; Nur al-Absar, s. 243; Akhbar al-Dawl wa Athar al-Awwal, s. 114; Jami’ Karamat al-Awliya’,  vol. 2, s. 311; Natij al-Afkar al-Qudsiyyah, Seyyed Mustafa ibn Muhammed al-’Arus Misri, Damaskus, Syrien, utan årtal, vol. 1, s. 80; Al-Ithaf, Bihubb al-Ashraf, s. 318; Al-Anwar al-Qudsiyyah, s. 39.

[11] Al-Sawa’iq al-Muhriqah, s. 122; Al-Fusul al-Muhimmah, s. 246; Nur al-Absar, s. 243; Akhbar al-Dawl wa Athar al-Awwal, s. 114; Jami’ Karamat al-Awliya’, vol. 2, s. 311; Natij al-Afkar al-Qudsiyyah, vol. 1, s. 80; Al-Ithaf, Bihubb al-Ashraf, s. 316; Wasilat al-Mal, Ibn Kathir Hadhrami, Maktabat al-Zahiriyyah, Damaskus, Syrien, utan årtal, s. 212; Wasilat al-najah, Muhammed Mubin Hindi, Al-Kunhu, Indien, utan årtal.

[12] Al-Fusul al-Muhimmah, 245; Nur al-Absar, s. 243; Jami’ Karamat al-Awliya’, vol. 2, s. 312; Al-Ithaf Bihubb al-Ashraf, s. 314.

[13] Al-Fusul al-Muhimmah, 246; Miftah al-Najah, s. 178.

[14] Al-Fusul al-Muhimmah, s. 244-245; Nur al-Absar, s. 244; Akhbar al-Dawl wa Athar al-Awwal, s. 114; Jami’ Karamat al-Awliya’, vol. 2, s. 312; Al-Ithaf, Bihubb al-Ashraf, s. 313; Matalib al-Su’al, s. 297.

[15] Al-Faraj Ba’d al-Shiddah, al-Qadhi Abu Ali Al-Tanukhi, Dar al-Saba’i al-Muhammadi, Kairo, Egypten, första uppl., 1375 AH, vol. 4, 172-173; Matalib al-Su’al, s. 297.

[16] Muruj al-Dhahab, Ali ibn Hussein Mas’udi, Dar al-Kutub al-’Ilmiyyah, Beirut, Libanon, första uppl., vol. 4, s. 86.

[17] Al-Faraj Ba’d al-Shiddah, vol. 4, s. 172.

[18] Al-Sawa’iq al-Muhriqah, s. 205.

[19] Al-Faraj Ba’d al-Shiddah, vol. 4, s. 173.