”Den gyllene länken”; Imamens tal i Neyshabour

Vart än Imamen stannade under sin resa till Iran välsignades människorna på den platsen av Imamens närvaro. Imamen reste förbi staden Neyshabur, och eftersom invånarna i staden tidigare hade hört att Imamen skulle besöka Neyshabur kom de för att välkomna honom. Då kom två av stadens stora lärda som var väl insatta i Profetens återberättelser, tillsammans med andra grupper av lärda och traditionsåterberättare och sa till Imamen:

”Å du store Imam, å du son till de stora Imamerna. Vid din rena fader och dina stora förfäder, visa oss ditt vackra ansikte och återge de ord som din fader och din förfader, Guds Sändebud (fvmh), sade så att vi inte glömmer det.”

Imamen gav order om att stanna på platsen, och folket fick ytterligare tillfälle att åskåda Imamen. Efter att ha åskådat Imamens vackra utseende tilldrogs och hänfördes folket av honom, vissa av invånarna så pass att de började gråta när de såg Imamen. De som lyckades se Imamen på nära håll började kyssa hans färdmedel. På grund av tumultet som uppstod bad de äldre i staden människorna att lugna ned sig så att de kunde höra återberättelser från Imamen.

Efter en stund lugnade människorna ned sig och Imamen började återberätta nedanstående tradition, ord för ord precis som hans fader och förfäder hade återberättat och precis som hans förfader Profeten hade återberättat från Gabriel. Han sa:

”Meningen ”La ilaha illallah (Det finns ingen gud utom Gud)” är mitt skydd. Så vem som än yttrar dessa ord blir omgiven av mitt skydd, och vem som än blir omgiven av mitt skydd kommer att vara fri från mitt straff.”

Sedan sa Imamen: ”Dock har detta villkor, och ett av de villkoren är jag (att följa Imamens ledarskap)”. Denna återberättelse visar att meningen ”Det finns ingen gud utom Gud”, som är huvudprincipen i monoteism inom religion, går hand i hand med att acceptera det gudomliga ledarskapet (imamat) och att acceptera Imamens ord samt handlingar. Och detta är även något som har fastställts från Gud. Sanningen är även att Imamen anser tron på monoteism vara människans befrielse från Guds straff, samtidigt som Imamen anser att den verkliga tron på monoteism är att acceptera det gudomliga ledarskapet.